I ärlighetens namn så hade jag inte alls någon lust att blogga om Tintins kursstart förra veckan. Jag visste ju att jag skulle bli tvungen att backa tillbaka till ruta ett med Tin på klubben, men ändå blev jag besviken. Han blir ju bara duktigare och duktigare här hemma, men där fanns ingen kontakt, inget fokus. Bara flams och stress. Jag vet att Tintin är en extremt svår hund, men ändå så satt jag och kände mig som världens sämsta hundtränare i bilen på väg hem. Därtill hade han haft en dryg dag i allmänhet, då han verkade ha knäck i öronen och struntade fullkomligt i vad någon tvåbening tyckte och tänkte.
Som tur är kan ingen vara arg eller besviken på Tintin särskilt länge, det är han alldeles för snäll och go’ för. Redan i fredags gjorde han bot för sina synder, då han gick sitt livs bästa spår. Får nästan gåshud fortfarande då jag tänker på det. :) Jag hade en liten spåridé, men hade ingen aning om det skulle fungera eller inte. Det är nämligen så att om jag lämnar Tin ensam hemma och går en sväng med de andra tre hundarna, så blir han extremt intresserad av att spåra och se var vi har gått om han får komma ut efteråt. Dock visste jag ju inte om det var mitt spår han var intresserad av eller de andra hundarnas. Men man kan ju testa! Sagt och gjort, så tog jag med mig de andra tre hundarna och gick en sväng i skogen med dem lösa. Jag såg till att gå på några snöfläckar och lämna synliga spår, för att på så vis få bekräftat om Tintin följde mitt spår. Och ja, det gjorde han verkligen! Lilla underbara spårhund! Han spårade lugnt och metodiskt och höll sig mitt i min spårkärna hela tiden. Leksakerna som jag lagt ut var väl inte så jätteintressanta, men när han nosade på dem så berömde jag och sedan fick han apportera dem. Spåret var nog runt 500 meter långt, och när vi promenerade längs vägen hem så märktes det att han var lite slut i knoppen. ;)
Vår nya klubb, Sunne BK, har öppna träningar på tisdagar och idag kände jag mig sugen på att åka ditt med Tintin och Sirius. Erik följde också med, och det blev en bra kväll. Jag började med att ta ut Sirius en sväng medan Erik promenerade med Tintin längs vägen. Sirius var minst sagt ringrostig efter att knappt ha tränat sen i somras, och som väntat lite dämpad då vi var på en ny plats bland många nya ekipage. Men vi körde lite rallylydnadsövningar, lite vanlig lydnad och så några trix, och hjälp vad duktig och underbar han är, min blå prins. Känner mig så taggad att satsa på rallylydnaden, den passar oss verkligen perfekt. :)
Tanken med att låta Tin promenera längs vägen en stund var att han skulle gå ner i varv, men tyvärr fick det lite motsatt effekt då han försökte hålla koll på sin storebror. När Sirius väl fått hoppa tillbaka in i bilen så var Tintin rätt så uppe i varv. Men jag ville verkligen få till någon sorts samarbete, så jag fick ta över kopplet från husse. Bara att ta sig in på planen var ett helt projekt i sig… Tintin fick inte dra och inte nosa i backen, och med de premisserna så tog det säkert tio minuter att komma in på planen. Väl där så var det också nosanosanosa som gällde, samt att dumglo på de andra ekipagen. Först fungerade inga försök till kontakt – varken mitt peppande, det snaskiga godiset eller favoritleksaken var intressant. Obönhörliga matte tvingade Tin till enkla, enkla stadgaövningar. Blandade sedan med att backa och locka, bjuda in och peppa. Var hård som sten och gick inte med på något nosande. Och gissa vad! Efter 10-15 minuter så började det lossna lite, lite grann. Jag fick några blickar, lite kontakt, något som nästan liknade samarbete. Plötsligt så kampade vi glatt med bästa leksaken, och sedan fortsatte det bara åt rätt håll.
Kanske är det svårt att förstå att jag glädjer mig åt sådana grundläggande saker som att min hund låter bli att nosa eller faktiskt tittar på mig. Kontakten och samarbetet är något som jag alltid tagit för givet med tidigare hundar. Och ja, jag har säkert varit fördomsfull och trott att de som haft samarbetsproblem med sina hundar inte har tränat tillräckligt. Nu vet jag att det inte är så. Vissa hundar är svårare. De behöver mer tid. Mer tålamod. Men hur som helst så känns det mycket bättre inför kurstillfället imorgon kväll. Jag vet att det inte kommer att vara enkelt. Kanske blir det lika jobbigt som förra gången. Men vår träning ikväll bevisar att Tintin faktiskt kan.
Innan vi for hem så passade jag på att prata med vår kursledare, Linda, som också var där. Jag ville höra om det fanns någon annan på klubben som är intresserad av rallylydnad. Såvitt hon visste så finns det ingen som tränar grenen aktivt, men däremot så finns det rallyskyltar och skylthållare att låna på klubben. Wohoo! Hon skulle fixa fram det till nästa tisdag, så då kan jag få sätta ihop en liten bana till Sirius. Kanske Aska ska få följa med också… :)
-
To be honest, I didn’t much feel like writing about Tintin’s first training class last week. I knew that we would have to go back to square one in the new environment, but I was still disappointed. He only gets better and better at home, but at the dog club there was no contact, no focus. Just a lot of stress and silliness. I know that Tintin is an extremely difficult dog, but I still felt like the worst dog trainer in the world during the drive home after training.
Fortunately, though, no one can stay upset with Tintin for very long, he’s much too sweet for that. And he made up for his lack of focus at training by doing his best ever tracking work on Friday. I still get goosebumps when I think about it. :) The track was about 500 meters long and he never left the core – I’d walked through some patches of snow to leave visual guides, so that I’d know for sure. He worked calmly and thoroughly, and although he didn’t care much for the toys I’d left in the track, at least he sniffed them and picked them up when I asked him to. The track was about half a kilometer, and when we walked back home along the road I could tell that he was mentally exhausted. ;)
Our new dog training club has open training evenings on Tuesdays, and today I felt like going with Tintin and Sirius. Erik came along, and we had a very successful evening. I started with Sirius, doing some rally obedience exercises, as well as some regular obedience, and some tricks. Sirius was a bit out of practice, as we haven’t trained at a dog club since last summer, and as I’d expected he was a bit quiet because of the new environment and all the new dogs and people around us. But in spite of that, he did SO well, and I’m so very proud of my blue boy. I feel really motivated to continue with rally obedience – it’s really the perfect sport for us!
Tintin was a different story, of course. Getting to the training field was a whole project in itself. I wouldn’t let him pull the lead or sniff the ground, and with those restrictions it took us about ten minutes to get onto the field. Once we made it there, he only wanted to sniff everywhere and look at the other dogs and trainers. To begin with, there was no way to work with him – he was not interested in my encouragement, the yummy treats or his favourite toy. Refusing to let him ignore me, I forced him to do simple stay exercises. After a while, I mixed those up with walking backards, play invites, and lots of encouragement. And guess what! After about 10-15 minutes, we made some small progress. I got a few glances, a wee bit of contact; something that almost resembled cooperation. And all of a sudden, we were playing together with the toy, and then it only improved from there. I decided to round off the training session when I had Tin’s full focus, to keep that impression with him for next time.
Perhaps it’s difficult to understand why I’m so pleased about such basic things as my dog not sniffing the ground or actually looking at me. Contact and cooperation are things that I’ve always taken for granted with my previous dogs. And, yes, I think that I have been prejudiced and believed that trainers who have problems cooperating with their dogs just haven’t trained enough. Now, I know that’s not the case. Some dogs are more difficult. They require more time, more patience. Either way, I feel much better about our next training class tomorrow night. I know that our issues won’t have magically solved themselves. It might be just as difficult as last time. But our training session tonight proves that Tintin can do it.
Before we left, I had a chat with our class instructor, Linda, who also happened to be there. I wanted to know if there’s someone else at the club who is interested in rally obedience. She said that she didn’t think that there was anyone who practiced the sport actively, but the club does have rally signs and sign holders. Woot, woot! Linda promised that she would make sure that they would be available next Tuesday, so that I can put together a practice course for Sirius. And I might just take Aska with me as well… :)
