Ha!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – hur tusan skulle jag klara mig utan fyra knäppa hundar som får mig att le och skratta varje dag?
-
I’ve said it before and I’m saying it again – how on earth would I make it through the day without four silly dogs to make me smile and laugh?
Stella, 3 år. Världens underbaraste och roligaste lilla människa. ♥
Stella, 3 years old. The most amazing and wonderful little person in the world. ♥
Bebisen på bilderna ovan heter Paulina och är fyra månader gammal. Hon är min systerdotter, och det här blogginlägget handlar om henne.
Jag famlar efter orden, och vet inte vart jag ska börja. Mitt hjärta dunkar så hårt och tårarna bränner i ögonen.
Den femtonde februari fick vi beskedet att Paulina har en obotlig sjukdom som heter spinal muskelatrofi. Det är en genetisk sjukdom som gör att motoriska nervceller i mellanhjärnan, förlängda märgen och ryggmärgen bryts ned, vilket leder till muskelsvaghet och muskelförtvining. Det finns olika typer av sjukdomen, men läkarna tror att Paulina drabbats av den värsta sorten, SMA I. Barn med SMA I dör oftast av andningssvikt innan tre års ålder, många innan de ens fyllt ett år.
Naturligtvis hoppas vi. Naturligtvis gör vi, och ska vi göra, allt som går att göra. Mirakel sker. Forskningen går framåt.
Samtidigt måste vi förbereda oss på det ofattbara. Att vår glada, fantastiska, perfekta lilla Paulina inte kommer att få finnas kvar hos oss. Att hon aldrig kommer att ta sitt första steg, aldrig springa och dansa med sin storasyster, aldrig börja skolan.
Sorgen åker bergochdalbana. Ibland går den att handskas med, ibland vill jag bara krypa ihop i fosterställning och gråta ögonen ur mig och bara ropa på hjälp som inte finns. Älskade, älskade systerdotter. Varför är det så här?
Vi tar hand om varandra. Vi ger Paulina det som alla barn behöver, oavsett hur långt eller kort deras liv blir – trygghet, närhet och gränslös, gränslös kärlek.
-
The baby in the pictures above is named Paulina, and she is four months old. She is my niece, and this blog post is about her.
I’m grasping for the right words, and I don’t know where to begin. My heart is hammering in my chest and tears are burning my eyes.
On February 15, we learned that Paulina has an incurable disease called spinal muscular atrophy. It’s a genetic disease that causes progressive muscle degeneration and weakness. There are several types of this disease, but the doctors believe that Paulina is suffering from the most severe kind, SMA I. Children with SMA I typically die from respiratory failure before three years of age, often during their frist year.
We hope, of course. We are doing, and will be doing, everything that can be done. Miracles do happen. Medical research makes progress.
But at the same time, we must prepare for the unthinkable. That our happy, amazing and perfect little Paulina will not be with us. That she will never take her first step, never run and dance with her big sister, never go to school.
My sadness is on a rollercoaster ride. Sometimes I can handle it, sometimes I just want to curl up in a fetal position and cry my eyes out and call for help that isn’t there. My darling, darling niece. Why has this happened to you?
We’re taking care of each other. We’re giving Paulina what every child needs, no matter how long or short their life will be – safety, closeness and endless, endless love.
Bojan & början på sjalen. / Bojan & the beginning of the shawl.
Bara så att ni vet så är det mycket svårare att virka en sjal än en dogue de bordeaux, i alla fall om ni frågar mig. :P Men jag tänker se på den här sjalen som ett övningsprojekt och så får det bli som det blir. Förhoppningsvis blir jag duktigare allt eftersom och så småningom kanske jag virkar en till, lite snyggare sjal. :)
-
Just so you know – it’s much more difficult to crochet a shawl than a Dogue de Bordeaux, at least if you ask me. :P But I’m thinking of this shawl as a practice project, and I’m not expecting too much from the end result. Hopefully, I’ll improve along the way, and maybe I’ll crochet another, nicer shawl later. :)
Ibland vet jag helt enkelt inte hur jag skulle klara mig utan honom. Finaste, underbaraste prins.
-
Sometimes, I just don’t know what I’d do without him. Dearest, most wonderful prince.
En av Tintins favoritlekar är att hoppa upp bakom min stol och lägga en leksak på min axel, som han sedan smyger på och attackerar. Om jag har tur så får jag en puss också. Stolliga lilla djur! :)
-
One of Tintin’s favourite games is to jump up at my chair and put a toy on my shoulder, which he then sneaks up on and attacks. And if I’m lucky, I get a kiss as well. Silly little creature! :)
Someone’s blowing their coat, but judging from the innocent expression on Ruth’s face, it couldn’t possibly be her!
A handful of Ruth.
Tintin, helping to prepare for Ruth’s bath – he wouldn’t mind one himself, if only for the treats…
“So… how about one of those treats, then?”
“There we go! Good human!”
Mr Duckie helped with the shampooing! :)
Shake it, Ruth!!
♥
“I really rather do think that I deserve another treat… Surely, you could spare one?”
Ruth rather enjoys being blow-dried.
“Mum, you missed a spot! I’d better clean it myself so you don’t stick me in the tub again.”
A clean, fluffy dog on new sheets – what more could anyone ask for on a Sunday night? :)
Helt plötsligt tyckte jag att Sirius gått omkring med sin “galen vetenskapsman-look” alldeles för länge. Trimsaxen åkte fram, och voilà! Nu ser han mer ut som den engelske gentleman han ju faktiskt är. :) Dock hade jag inte hjärta att trimma bort lodjurstofsarna överst på öronen, så de fick vara kvar.
-
All of a sudden, I felt that Sirius had sported the “crazy scientist look” for way too long. I dug out my thinning scissors, and voilà! Now he looks more like the English gentleman he really is. :) However, I had not the heart to take away the lynx tufts at the tips of his ears, so he got to keep them.
Moloken jycke hos veterinären. / Gloomy doggy at the vets’.
Det har onekligen varit en tung vecka, full av oro. I tisdags fick jag veta att en närstående person kollapsade i måndags och låg på sjukhus. Hon har tack och lov blivit bättre under veckan och fick komma hem igår. Men på onsdagen fick jag ytterligare ett ledsamt besked, nämligen att en familjemedlem lider av en allvarlig, i värsta fall dödlig, sjukdom. Mitt i allt ledsamt blev vi i alla fall uppiggade av doguedejten igår, och idag hade vi fårhagen och vallningen att se fram emot. Trodde vi… Precis när vi stod i dörren för att ge oss iväg så gick Erik in i vardagsrummet för att hämta något, och tursamt nog så upptäckte han att vindruvorna som stod på bordet var försvunna. Jag hade en aning om att druvor är farligt för hundar, men jag gjorde en snabb sökning på Internet för att få en uppfattning om hur farliga de är. Fick snart veta att så få som 10 stycken vindruvor kan leda till njursvikt med dödlig utgång. Och Tintin hade nog smaskat i sig mellan 30 och 50 druvor. Gah, bara att ge sig iväg till veterinären för att få kräkspruta.
Veterinären tog både blod- och urinprov på Tin för att kolla njurvärden, mest som referens eftersom druvorna inte hunnit påverka honom ännu. Kräksprutan fungerade tack och lov som den skulle, och trots att vi tyckte synd om vår lille tjuv så kunde varken Erik eller jag vara helt allvarliga vid den komiska synen av vindruvorna som kom tillbaka upp, helt otuggade… Efteråt fick Tin ligga med dropp i över två timmar och knapra några koltabletter. Jag säger bara tack och lov för den underbara personalen på Veterinärhuset Södra Berget! Vi blev som vanligt otroligt väl omhändertagna, och veterinären ska ringa imorgon för att höra hur det är med Tin. Vi ska hålla ögonen öppna efter symtom de kommande två veckorna, och vi ska även tillbaka till kliniken med urinprov för att se att njurarna inte tagit stryk. Än så länge är Tin precis som vanligt, förutom att han surar över att inte ha fått någon middag idag (enligt veterinärens ordination).
Sitter och smuttar på en stark, het kopp te nu och känner mig utpumpad i både kropp och själ. Nästa vecka får väldigt gärna vara lite mindre dramatisk… Hoppas att alla läsare har en betydligt lugnare och trevligare helg!
-
It has certainly been a difficult week, full of worry. On Tuesday, I received news that a close friend had collapsed on Monday and was in hospital. Thankfully, she has since recovered and returned home yesterday. But on Wednesday, I had more sad news, this time that one of my closest family members is suffering from a serious, in worst case lethal, disease. More worry. Still, the date with the Dogues yesterday cheered us up, and today we had sheep herding to look forward to. Or so we thought… Just as we were leaving, Erik stepped into the living room to fetch something, and fortunately he noticed that the grapes were missing from the table. I know that grapes are bad for dogs, but I wasn’t certain how bad, so I did a quick search of the Internet to find out. Soon enough, I discovered that as few as ten grapes had led to kidney failure and death with one poor dog. And Tin had eaten about thirty to fifty grapes, so there was really no option but rushing off to the vets’ for an injection to make him throw up.
The vet took both blood and urin samples from Tintin to check his kidney function; mostly as a reference, since the grapes likely wouldn’t have had time to affect him. The injection worked as it should, and although we felt sorry for our little thief, Erik and I couldn’t quite keep from laughing at the comical sight of the grapes coming back up, completely intact… Afterward, Tintin had to lie still (a challenge in itself) with a trip for over two hours, and he also had a couple of charcoal tablets. I’m so grateful for the super staff at our veterinary clinic! As usual, they took excellent care of us, and the vet will call us tomorrow to check up on Tin. We will keep our eyes open for symptoms over the next two weeks, and we’re taking another urin sample back to the clinic to make sure that Tin’s kidneys are fine. For now, Tin is his usual happy self, apart from muttering about missing out on dinner (on the vet’s recommendation, of course).
Now, I’m sipping on a cup of strong, hot tea, and I feel trained in both body and soul. I won’t mind if next week is a bit less dramatic… And I hope that all of our readers have a much calmer and nicer weekend than ours!
Bibbi verkade tycka att det var slöseri att äta upp grisörat på en gång – man kunde ju gräva ner det, skutta runt med det, reta andra med det…
Bibbi seemed to think that it was a waste to eat her pig ear immediately – it was great for hiding, jumping about with, teasing others with…
Men kanske om matte håller i? :) / But perhaps if mum holds it? :)
Ruth bara “tittar lite” på fikabordet… med nosen. / Ruth is just “looking” a bit at the fika table… with her nose.
“Talk to the paw, ’cause the dogue’s not listening!”
Doguesnömulning #1 av… många… / Dogue tackle #1 of… many…
Jag har hört om varelser som sprutar eld – men snö?! :D / I’ve heard about creatures breathing fire – but snow?! :D
Erik jobbar extra som stol åt Gunda. ♥ / Erik, providing a chair for Gunda. ♥
Bästaste grå. / My beloved blue.
Måste ha missat ett insideskämt här, såsom dom skrattar? / I must’ve missed an inside joke here, with the way they’re laughing!
75% hundar, 25% snö och slem. ;) / 75% dogs, 25% snow and saliva. ;)
Upp dyker Bibbi, som havets hämnare! / And up comes Bibbi, like an avenger of the sea!
“Revenge is a dish best served cold. Very cold.” ;)
Bibbi. ♥
*fniss* / *giggle*
“Undrar om nå’n märker ifall jag ger henne en puss?” / “I wonder if someone would notice if I gave her a kiss?”
Underligt nog så blir det mest busbilder på Bibbi och Tintin när vi träffar Lisa och doguefröknarna… ;) Tack igen för en skön promenad!
-
Strangely enough, I mostly take photos of Bibbi and Tintin playing when we see Lisa and the Dogue Girls… ;) Thanks again for a lovely walk!
