en månad med orion

dogs

Hoppla. Januari månad har verkligen galopperat förbi. Jag tänkte skriva ner lite om den första tiden med Orion, om mina intryck av honom.

160126_03

Det är häftigt att lära känna en valp, eftersom valpar förändras hela tiden. Det som var självklart igår kan vara annorlunda imorgon. Jag tittar mycket på Orion, låter min hjärna och mitt hjärta lära sig hur han ser ut och vem han är. “Hur han ser ut?” tänker ni kanske. “Det vet du väl?” Jojo, jag vet att han är en röd border collie med bred bläs och (för det mesta) tippöron, att han har en hel vit strumpa på vänster fram men rött på en tredjedel av höger fram, och så har han tre prickar på höger framben som ser precis ut som Orions bälte i stjärnbilden som han är döpt efter. Men när jag blundar så är han som en ofärdig skiss för min inre blick. Dels för att han växer och förändras hela tiden, såklart, men också för att det tar längre tid än en månad att verkligen lära sig någons utseende utan och innan. När jag blundar och tänker på Ruth så är det ingen skiss, då är det en bild så detaljrik att om jag hade kunnat teckna, så hade jag kunnat återge henne till perfektion. Varje grått hårstrå, varje svart pigmentfläck i det vita, alla lockarna på ryggen. Alla talande blickar och uttryck. Det är en härligt pirrande känsla att få lägga till mentala penseldrag på min bild av Orion.

160108_02

Orions bälte.

Vem är han då? En ganska sansad valp, till att börja med. Kanske delvis för att jag jämför med den som senast var valp här hemma, virvelvinden Tintin. Men även när jag tänker lite mera objektivt så jo, det sansade intrycket kvarstår. Jag är väldigt glad över Orions fina inställning till människor. Återigen så jämför jag med Tintin – Tin är mer översvallande glad mot människor. Hos honom så upplever jag att det bottnar i en osäkerhet, som gör att han överkompenserar och blir överdrivet klängig istället. Orion har hälsat glatt på alla som han har fått träffa och låter sig gärna gosas med en stund. Sen är han helt nöjd med att fortsätta med vad vi gjorde innan.

160119_01

Jag har lagt märke till vilka starka minnesbilder Orion bildar. Om han har upplevt något positivt på en promenad – typ hälsat på en snäll granne – så har han varit noga med att kolla av platsen varje gång som vi passerat den sen. Det kan naturligtvis vara både en bra och en dålig egenskap för en hund. Än så länge har jag inte sett att han har agerat på samma sätt med saker som varit läskiga. I och för sig, det enda som verkar en smula obehagligt just nu är trafik. Eftersom vi bor i skogen och för det mesta också rör oss i skogen så blir trafik förstås något obekant. Vi har varit inne i stan ett par gånger men där har han inte brytt sig, för där är trafiken konstant och rör sig ganska sakta. Mer spännande blir det förstås på landsvägen här i byn, där det växlar från 70 till 50 och tillbaka upp till 70. Vi tittar på bilar en liten stund varje dag, både med och utan sällskap av de andra hundarna. Orion tycker inte att de är jätteläskiga, men målet är förstås att han ska ignorera dem helt. Han är inte bekymrad när vi går ner mot vägen, vilket jag tolkar som att han inte har skapat obehagliga minnesbilder av att befinna sig där.

160121_02

Vi tränar en eller flera små stunder varje dag. Ingenting särskilt strukturerat, utan mest att vi lär känna varandra i träningssituationen. Orion är en liten tänkare och han verkar tycka att träningen är kul, vilket ju precis är vad jag är ute efter. Han har hela livet på sig att lära sig saker, men just att träningen ska upplevas som rolig vill jag såklart uppnå på en gång. Favoritbelöningarna såhär långt verkar vara snörboll (inte helt otippat, det är även Sirius och Tintins favorit) och köttbulle. Apropå köttbulle så har Orion en skön inställning till mat. Han äter alla sina mål med god aptit, men han är inte hetsig på maten utan är helt lugn medan jag gör i ordning måltider till alla fyra hundarna.


Det är inga konstigheter i hanteringen utan han accepterar snällt allt vi tränar på. Gosig är han också – ett av favoritställen att somna på är ovanpå Eriks mage och bröstkorg när de ligger i soffan tillsammans. Helst med nosen instoppad under husses haka. ♥ Än så länge är han rätt så tyst av sig (trots storasyskon som “inspirerar” med sina fina skall, ahem). Vi hörde honom faktiskt inte skälla ordentligt förrän igår kväll, då han skulle gå ut och kissa och blev så överraskad av regnet att han skällde åt det, hihi.

160128_01

De andra hundarna då, vad tycker de om Orion nu efter en månad? Aska är väldigt fin med honom, långt över förväntan då hon brukar kunna vara väldigt “chefig” och ha åsikter om hur andra hundar ska bete sig. I början så var hon det och höll noga koll på Orion, men nu verkar hon ha bestämt sig för att han är okej. Han får såklart inte ta sig vilka friheter som helst, men hon låter honom gärna ligga nära och bryr sig inte när han leker för sig själv. Tintin gillar såklart sin nya lillebror, men han är också lite kluven i sin relation. Om vi bara hade haft Tintin och Orion så tror jag att det hade varit väldigt mycket bus, men nu håller sig Tintin lite på sin kant, som för att inte störa Sirius.

Sirius, ja. Han har också hunnit vänja sig vid Orion. Han har fortfarande åsikter om hur livligt Orion får leka inomhus, men emellanåt så “glömmer” han att vara griniga farbror Sirius och går och lägger sig i samma bädd som Orion eller kurar ihop sig bredvid honom på soffan. Det är som att se en upprepning av hur Sirius och Tintins relation växte fram, fast dit Sirius och Orion har kommit efter bara en månad tog det nog ett par år för Sirius och Tintin att nå till. Så jag känner mig nöjd. För att underlätta för alla så har vi faktiskt köpt några barngrindar från Ikea så att vi kan dela av lite här hemma vid behov. Nu har grindarna i stort sett stått öppna sen vi monterade upp dem, men det är skönt att ha möjligheten att stänga i alla fall om Sirius vill ha lite lugn och ro eller om Orion behöver få utrymme att röja inne en stund om det är för kallt för att vara ute. Utomhus har det aldrig varit några problem utan där umgås alla hundarna hur fint som helst. Så ja, jag är väldigt nöjd med hur långt vi har kommit med vår nya lilla flock på en månad.

160126_02

160128_02

Den 8 februari fyller Orion 5 månader. Då börjar en spännande period tycker jag, för det händer så mycket mellan 5 och 7 månader. Valpen blir unghund. Luddet blir päls. Åh, de ska bli så roligt att få vara med om!

One Response

  1. I just love looking at your photos Anna, and these are wonderful. Would love to cuddle up with them all. :-)