och så var de fyra igen / and then there were four, again

dogs, life in general

Årets sista dag. Imorgon är det en månad sedan vi förlorade Ruth. Idag har tårarna kommit några gånger, helt utan anledning egentligen. Även fast livet går vidare och tillvaron helt plötsligt är full av rött fluff så är saknaden lika stor. Ja, det är väl så det ska vara, när en har förlorat någon som en älskade så mycket och innerligt.

Orion sköter sig över förväntan! Varken kiss eller bajs inne. Äter bra, sover duktigt, är inte allt för störig mot Sirius. Modig och nyfiken, älskar godis och leksaker. Tintin gillar honom förstås och de har redan busat ordentligt tillsammans flera gånger. Aska bryr sig inte nämnvärt. Förutom när Orion gör något som han inte får, för då morrar hon åt honom. Det är fantastiskt hur hon vet precis vad han får och inte får göra! Han kan busa hur vilt som helst med leksaker utan att hon bryr sig, men sekunden som han sätter tänderna i en lådknopp, köksstol eller sko så säger hon till. Han bryr sig inte så mycket om hennes morr, men det är väldigt hjälpsamt för oss så att vi kan vara där och byta mot en leksak. Sirius gillar förstås inte alls Orion – han tycker att valpar är äckelpäckel. Men det visste vi innan och vi vet att det blir bättre, så vi gör det bästa av situationen. Orion har börjat lära sig att låta Sirius vara ifred och Sirius får beröm och godbitar när han ignorerar Orion. Utomhus är det inga som helst problem och inne är vi med och vägleder.

2015 var ett fint år, alldeles till på slutet. Jag vet att vi upplevde massor av underbara stunder, men just nu hänger förlusten av Ruth som en svart gardin över hela året. Jag ser fram emot 2016 – att få se Orion växa, att komma ut och tävla med Tintin, att bara få rå om Aska och Sirius och njuta av dem. Minst en fjälltur ska vi hinna med. Många vänner ska vi träffa och glädjas åt. Kanske hittar vi äntligen det där huset som vi drömmer om?

Nu slår vi oss ner för ett stillsamt nyårsfirande, bara Erik, jag och våra fyra hundar. Vi är ganska förskonade från smällare här ute på landet, tack och lov. Vi får höja volymen på musiken runt tolvslaget, men annars är det ingen större fara.

Jag önskar alla bloggläsare ett Gott Nytt År 2016! Lämnar er med några dagsfärska bilder. ♥

The last day of the year. Tomorrow, it will be exactly a month since we lost Ruth. Tears have come to my eyes, several times today, for no apparent reason. Even though life goes on and is suddenly full of red fluff, I still miss her just as much. I guess that’s how it’s supposed to be, when you have lost someone you loved so deeply and dearly.

Orion is doing really well! He hasn’t messed indoors at all. He eats and sleeps well, and isn’t too annoying towards Sirius. He’s brave and curious, loves treats and toys. Tintin adores him, of course, and they have had several fun play sessions already. Aska doesn’t really care either way. Except when Orion does something he’s not allowed to, because then she growls at him. It’s fascinating how she knows exatly what he’s allowed to do and what he shouldn’t. He can play ever so noisily with toys and she won’t care, but the second he starts chewing a drawer handle, kitchen chair, or shoe, she lets us know. Orion doesn’t really care about her growling, but it’s very helpful for us to be told when we need to go there and offer him something else to chew. Sirius really dislikes Orion – he thinks that all puppies are awful. But we knew that before we brought Orion home, and we also know that it will get better, so we try to make the best of our current situation. Orion is learning to leave his uncle Sirius alone, and Sirius is praised and given treats when he ignores his nephew. Outside, they are absolutely fine, and indoors we’re with them and guiding them.

2015 was a nice year for us, up until the very end. I know that we experienced many wonderful moments, but right now the loss of Ruth hangs like a black curtain over the whole year. I’m looking forward to 2016 – watching Orion grow, competing some more with Tintin, and just enjoying the company of Aska and Sirius. We’re planning at least one trip to the mountains. We have such lovely friends and family members to spend time with. Perhaps we’ll find that house we’re dreaming about?

Now, we’re settling down for a peaceful new year’s celebration, just Erik, the dogs, and myself. Fortunately, we don’t get a lot of fireworks where we live. We usually just turn up the music around midnight to block out the few fireworks we do get then, but apart from that it should be quiet.

I want to wish you all a very Happy New Year for 2016! I’ll leave you with some pictures from earlier today. ♥

151231_02

151231_03

151231_04

151231_05

151231_09

151231_08

151231_12

151231_10

151231_06

151231_07

151231_11

151231_13

151231_14

151231_16

151231_17

151231_15

151231_18

2 Responses

  1. Fina bilder som alltid! :o) Så avis att ni har snö och inte vi. Lycka till med Orion! Hundar som inte gillar valpar har jag hemma å i Molly och Mimmi men det går över! :o)

    Kram till er alla och ett gott nytt år!

  2. Det var väldigt tyst och tomt när vi hade varit till Tyngsjö och kom hem, inga hundar som mötte oss i hallen! Tänk så fort man vänjer sig! Du tar så jättefina bilder Anna, som alltid! Hoppas att Sirius vänjer sig, tycker lite synd om honom … Tänker på ett talande barncitat: “Mamma skulle bli galen om pappa kom hem med en ny fru, men jag, jag ska älska min lillebror!”