RLD F och om vikten av att få mogna

dogs, life in general, people, rallylydnad

151003_01

Foto av Anna Brändström.

I lördags tävlade jag och Tintin fortsättningsklass i rallylydnad igen. Vi fick vår tredje godkända runda, och därmed titeln RLD F! Vi tappade tyvärr 10 poäng för fel övning vid momentet “sväng höger, sitt”, då Tintin kom lite före mig, satte sig ner och sen reste sig och rättade in sig själv i fotposition där han satte sig igen innan jag hann göra något. Men snacka om lyxproblem, att jag har en sån fin och uppmärksam kille som vill göra sitt bästa och vara på rätt ställe. Ett litet poäng till försvann i momentet “sitt, stå, gå runt” då han rörde en tass. Kvar blev alltså 89 poäng och en sprudlande glad matte.

Jag tittar med förundran på vårt i övrigt fina, blanka protokoll – inget nos, inget bristande samarbete. Inget flams eller flum. Jag önskar att jag hade fått vår runda filmad för Tintin gjorde verkligen sin finaste tävling någonsin. Under fotgåendet hoppade han plötsligt till i ett par spontana glädjeskutt. Inte på mig, utan bara rätt upp i luften. Det har aldrig hänt förut men det var så tydligt att han gjorde det för att han hade roligt och trivdes på planen vid min sida.

151003_03

Foto av Anna Brändström.

När vi kom ut från banan och hade belönat så log en medtävlande mot mig och sa att hon tyckte att det sett väldigt fint ut. Jag tackade henne och sen slank den vanliga frasen ur mig: “Tintin är en såndär varannan dag-hund. Ena dagen går han jättefint och andra dagen blir det bara vims, haha!” Men sen när jag satt mig i min stol och tävlingsruset lagt sig lite så insåg jag att det inte alls är så längre. När jag tänker efter så är det väldigt länge sedan som Tintin var flamsig. Nej, jag menar inte att han alltid har perfekt kontakt och fokus nuförtiden, men hans gamla sätt, då han kunde bli helt utstörd av ett löv som prasslade och sen inte kunna koncentrera sig mer, det är borta.

Den här lilla hunden, som på sin första kurs på brukshundklubben spenderade sitt första kurstillfälle med att stå längst ut i kopplet och skälla/gnälla/skrika okontrollerat, gjorde alltså i lördags en rallyrunda som hade kunnat resultera i 99 poäng om det inte varit för en liten miss. Förstår ni vilken resa han har gjort, hur han har utvecklats och mognat! Då, den där gången på brukshundklubben, var han två och ett halvt år gammal. Strax över två år, då tycker nog de flesta att hundar ska ha lugnat sig och kommit ner med tassarna på jorden. Hur många skulle då ha dömt ut Tintin som “omöjlig”?

Jag ställer inte frågan för att stryka mig själv medhårs eller att påstå att jag är någon fantastisk hundtränare. Tvärtom – det finns garanterat massor av människor därute som skulle kunna ha förvaltat Tintins förmågor mycket bättre än jag har gjort. Men jag vet också att det finns många som inte skulle ha haft tålamod med hans bristande fokus. Många som hade dömt ut honom, kasserat honom, bytt hund.

Det pågår ständigt diskussioner på bloggar och forum om omplacering, huruvida det är rätt eller fel att sälja en hund som inte lever upp till ens förväntningar och istället skaffa en ny. Jag är av åsikten att alla måste få välja själva och inte bli dömda för det – det gör varken förare eller hund lycklig om en behåller en hund som en inte är nöjd med, kanske inte ens tycker om. Jag har särskilt stor förståelse för omplacering när det är en hund som är tänkt till ett specifikt jobb, typ jakt eller vall eller tjänst. Då kanske en varken har tid eller råd att behålla hunden om den inte klarar sin uppgift, oavsett hur mycket en tycker om den.

Hobbyhundar då? Som sagt, jag tycker inte att en ska behålla en hund som en inte är nöjd med. Men! Jag hoppas att de som omplacerar tävlingshundar på grund av bristande potential verkligen har gett hundarna en ärlig chans. Ibland behövs det tid. Tid att få växa och mogna. Tintin fyller fem år nästa månad och har blommat ut till en underbar tränings- och tävlingskompis. Vem hade trott det om den tvååriga gaphalsen på brukshundklubben våren 2012? :)

151003_02

Bakdelskontroll – inga problem! Foto av Anna Brändström.

Själv har jag skaffat mina hundar i första hand som familjemedlemmar och i andra hand som tränings- och tävlingskompisar. Så för mig personligen så går individ framför prestation till 99 %. Så länge hundarna är friska och glada och vardagen fungerar bra så är jag helt nöjd. Resten är bara grädde på moset. :) Samtidigt så försöker jag att vara så öppensinnad som möjligt. Ingen omplaceringshistoria är den andra lik och jag försöker att aldrig döma någon.

Men visst är jag glad att jag aldrig gav upp på Tintin. Sirius må vara mycket enklare att träna och tävla, men känslan som jag hade efter målgången med Tintin i lördags slår det mesta som jag har upplevt i hundväg. Motgångar kanske inte är så kul, men de får framgångarna att kännas så mycket mäktigare.

151003_04

Världens finaste trollunge! ♥ Foto av Anna Brändström.

4 Responses

  1. Åh vad glad jag blir av att läsa detta!
    Jag tränar inte på samma vis med min luddpelle (amerikansk cocker) men känner igen så mycket. HELT otroligt med vad som hände i mognadsväg med min mellan säg 2 o 4 år. Från att inte ha litat på mig alls är han nu närmast mattefixerad t.ex. (Kom till mig 7 mån “gammal” efter att ha återlämnats till uppf en månad tidigare med orden “Han morrar o bits!”. Klassiskt fall av “Köper sööööt amris som nog inte behöver fostras….”.)
    Assar här är 6.5 nu. Det tog nära 2 år innan han tog spontan ögonkontakt med mig ute, nu sitter han ofta “spikad” :)
    Jag förstår oerhört väl din känsla efter den tävlingen.
    Lycka till vidare!

  2. Men Gud va kul o läsa! Hade varit roligt att se er. Ni är grymma :D

  3. Sista meningen <3

  4. härligt med framgång :) vad bra skrivet också!