kreativa kvinnor & snällhet / creative women & kindness

crocheting, life in general

150110_kooiker_01

150110_kooiker_09

150110_kooiker_02

150110_kooiker_10

150110_kooiker_11

Bilder från ett av mina senaste virkprojekt – en hel kull med kooikervalpar!
Pictures from one of my latest crocheting projects – a whole litter of Kooiker pups!

Jag är med i massor av Facebookgrupper, men de absolut trevligaste är en virkgrupp och en nålfiltningsgrupp, som till 99% (och förmodligen ännu mer) innehåller kvinnor. Båda grupperna har en sån positiv och peppig stämning. Det finns inga dumma frågor, utan även den grönaste nybörjare möts av respekt och uppmuntran. Där finns inget förminskande, bara skaparkraft. Alla goda råd är vänliga och konstruktiva. Jag bläddrar bland inläggen i dessa grupper varje dag. Givetvis för att ämnena intresserar mig, men även för att bara få finnas på en plats, om än virtuell, helt utan hat och hån och hårda ord.

Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag har fått rådet att inte vara så känslig. Att inte ta åt mig, att vara lite tuffare. Men varför då? Är inte det att sträva åt fel håll? Jag tycker gott att världen kunde bli lite snällare istället. Snällhet, som populärkulturen tyvärr har förvirrat med mjäkighet. Att vara snäll innebär inte att en låter sig köras över eller behandlas illa. Det betyder att en är snäll mot andra människor, helt enkelt.

Och på tal om kreativitet och snällhet. Jag håller på att lära mig att nålfilta, vilket gör att jag inte kan låta bli att tänka på Frida, som var mycket duktig på att just nålfilta hundar. Frida, som gick bort för snart fem år sedan, bara 26 år gammal. Vi var inte speciellt nära vänner, utan kände varandra främst genom våra bloggar, men ändå har jag saknat henne så otroligt mycket den senaste tiden. Jag saknar hennes närvaro, saknar de vänliga och uppmuntrande ord som jag vet att hon skulle ha delat med sig av. Saknar att få dela den kreativa glädjen med henne. Jag menar inte att helgonförklara Frida eller så, men på många sätt så förkroppsligade hon det som jag saknar i världen – den där snällheten.

I’m a member of lots of groups on Facebook, but my favourite ones are a crocheting group and a needle felting group. The members are at least 99% women, and both groups have such a positive and encouraging atmosphere. There are no stupid questions; even the most bewildered beginner is met with respect and encouragement. There’s no belittling, only a great creative force. All advice is kind and constructive. I scroll through the posts in these groups every day. Partly because I’m interested in the subjects, but even more to simply exist in a place, if virtual, entirely without hate or scorn or hard words.

I don’t know how many times in my life I’ve been told not to be so sensitive. Not to let people get to me, to be a bit tougher. But why, though? Isn’t that to work in the wrong direction? I think that the world could well become a bit kinder, instead. Kindness, which pop culture has unfortunately confused with being a pushover. Being kind doesn’t mean that you’ll let other people use you or treat you badly. I simply means that you’re kind to other people.

And speaking of creativity and sadness. I’m learning how to needle felt, and it makes me think of my friend Frida, who was very talented needle felting dogs. Frida, who passed away almost five years ago, only twenty-six years old. We weren’t very close friends, but knew each other mainly through our blogs. Still, I’ve missed her so much recently. I miss knowing that she’s there, miss the kind and inspiring words that I know she would have given me. I miss sharing the joy of creativity with her. I’m not trying to sanctify Frida or anything like that, but in so many way she embodied that thing that I wish there was more of in the world – kindness.

8 Responses

  1. Jag tänker åxå fortfarande på Frida då och då. Träffade henne ett fåtal gånger men följde hennes blogg i många många år…

    Anna Reply:

    Jag fick bara tillfälle att träffa henne “på riktigt” en endaste gång, men det var precis samma känsla då som när vi pratade genom mail och bloggkommentarer.

    Jag vet ju att det inte finns någon rim eller reson med vilka som får leva och vilka som dör. Men ibland känns det ändå så himla orättvis att en underbar människa som Frida fick så kort tid medan det finns ärkepuckon som får hur många år som helst.

  2. …och om nån skulle säga: “nämn en av de snällaste/vänligaste människor du känner till” skulle jag svara just Anna :D Fler som du så hade världen blivit så himla mycket bättre <3

    Anna Reply:

    Men detsamma! ♥

  3. Jag kände inte Frida särskilt väl men träffade henne några gånger på lydnadstävlingar när jag bodde i Skara. Jag tänker också på henne ibland. <3 Och ja, snällhet är verkligen underskattat…

    Anna Reply:

    Det känns ändå fint på något vis att vi är så många som minns Frida så starkt och med glädje. :)

  4. Jag besöker fortfarande Fridas blogg nu och då, varför vet jag inte riktigt.. men jag hoppas på nåt vänster varje gång att hitta en färsk uppdatering om henne där. :/ Det är fortfarande svårt att acceptera att hon är borta. Jag liksom minns och hör hennes glada röst varje gång vi talades vid i telefon – hon svarade aldrig med sitt namn när jag ringde, utan med “Hej kompis!”

    Som andra redan sagt tycker jag också att du är snällheten personifierad, helt klart! :) Och man kan aldrig vara för snäll.

    Anna Reply:

    Det är nog så, att vissa människor gör ett så starkt intryck att det alltid kommer att finnas som ett hål efter dem.

    Och du är ännu snällare, tycker jag! ♥