stockholm, eller: man vet aldrig förrän efteråt om det var värt att gå ut

crocheting, life in general, people

131028_02

131028_03

131028_04

131028_05

131028_06

131028_08

131028_07

131028_09

131028_11

131028_10

131028_12

131028_13

131028_14

131028_15

131028_16

You never know until afterwards if it was worth stepping outside.

131028_01

Det grå måndagsvädret är som en varm, lagom sliten filt som jag virar in mig i och intensivnjuter av lugnet efter Stockholmshelg och många resmil. Mötte upp storasyster vid systerdotterns dagis i fredags eftermiddag, och blev varm ända längst in i själen när Stella ropade “MOSTER ANNA!”, attackkramades, tog mig i handen och berättade för precis alla att “Det här är min moster Anna!” Vi for en sväng ut till kyrkogården och tände fredagsljus för Paulina. Det är så vackert där, även om det svider i hjärtat och ögonen tåras, dels för vår Paulina, dels för alla andra barn som vilar runtomkring henne. Jag tycker att det är fint att barnen får ligga invid stenmuren; det känns tryggt på något vis. Vi fortsatte kvällen med lek, god middag, och ynnesten att få läsa godnattsaga. Efter sagan blev det ljudbok, och Stella somnade till ljudet av Astrid Lindgrens röst som läste om Madicken – när Lisabeth petar in ärtan i näsan, ni vet – medan jag kände mig konstigt hoppfull över faktumet att vissa saker alltid lever vidare, som pilutta dig! och glädjen i sagor.

Lördagen bjöd vallfärd till mitt och Carins Mecka – Syfestivalen på Älvsjömässan. Garn, tyg, virknålar, söta saxar, handarbetsböcker, pepparkaksformar, mera garn, workshops, sushilunch, knappar, smyckesattiraljer, och så ännu lite mera garn. Det var två nöjda och trötta tanter som så småningom satte sig på bussen hem till Carins bror Gustav. Vi återhämtade oss med te och en promenad med Carins fina hundar Lisa och Signe, och sen blev det matlagning och middag som även inkluderade Carins pappa och hans fru. Tvärsomnade senare på Gustavs gröna soffa med fluffiga Lisa på armen.

Vädret var på min sida på söndagen, och jag fick fina fototimmar med familjen Uzzell i Uppsala. Lilla bebisen Catherine är tre månader liten och var på solskenshumör hela tiden, helt livsfarligt söt! Hennes föräldrar kommer från USA och det var spännande att höra om hur de upplever Sverige.

Trots helgens alla finheter så är hemma verkligen bäst. För varje gång jag åker till Stockholm så känner jag hur vi verkligen inte passar ihop, storstaden och jag. Den är bra och jag är bra, men vi är inte kompatibla någonstans. Det är skönt att den finns där för ett besök ibland, men det är här jag hör hemma – i skogen, bland hundhåren, i det röda med vita knutar utan klotter, och med en mjuk border collie mellan ryggen och datorstolen. Nu ska vi ta oss en långpromenad, och jag lämnar er med en önskan om en god måndag, samt det finaste jag sett på länge:

The grey Monday weather is like a worn, warm blanket to wrap myself in while I enjoy the calm after a weekend in Stockholm and so many miles of travelling. I met up with my big sister at my niece’s pre-school on Friday afternoon, and my heart all but melted when Stella shouted, “AUNTIE ANNA!”, gave me a big hug, took hold of my hand and told absolutely everyone that, “This is my aunty Anna!” We drove to the cemetery to light some Friday candles for Paulina. It’s so beautiful there, even though my heart aches and my eyes tear up, both for our Paulina and for all the other children resting next to her. I think it’s nice that the children lie along the old stone wall; somehow, it feels safe. We continued our evening with playing, drawing, a lovely dinner, and the privilege of reading Stella’s bedtime story. Afterwards, she fell asleep to the sound of an audiobook read by Astrid Lindgren, and I lay next to her and felt strangely hopeful. Some things will always live on, like the magic of stories.

Saturday saw the Sewing Festival at Stockholm International Fairs, together with Carin. Yarn, fabric, crochet hooks, cute scissors, crafting books, cookie cutters, more yarn, workshops, sushi lunch, buttons, jewelry supplies, and still more yarn. It was two very content and tired ladies who finally stepped on the bus to travel to Carin’s brother Gustav. We restored our strength with cups of tea and a walk with Carin’s darling dogs, Lisa and Signe. Later, we made and enjoyed dinner, joined by Carin’s father and his wife. Finally, I fell asleep on Gustav’s green couch with Lisa resting on my arm.

The weather decided to cooperate on Sunday, and I really enjoyed my photo shoot with the Uzzell family in Uppsala. Baby Catherine is three months old, and was such a good and patient girl. She’s almost too cute to be allowed! Her parents are from the US, and it was interesting to hear their perspective on Sweden.

Despite all the wonderful things of the weekend, coming home was best of all. Every time I go to Stockholm, I feel more and more that we don’t go well together, the big city and I. The city is nice and I’m nice, but we’re not compatible at all. I’m glad that it’s there for the occasional visit, but this is where I belong – in the woods, among the dog hairs, in the red house with no graffiti, and with a soft Border Collie between my back and the computer chair. Now, we’re off on a walk, and I’ll leave you with the video above, which is one of the most beautiful things I’ve seen in a long while.

One Response

  1. Oh, goodness, what a lovely picture of Andrew and little Catherine. Every time I look at it, my heart fills. Thank you, thank you, thank you! <3