sorg / grief

people

Stackars lilla blogg – det har verkligen inte varit din tid nu. Visst, kameran har fått hänga med ibland och det har nog blivit en bild eller två som borde fått hamna här hos dig. Efter Paulinas ettårsdag, till exempel, var minneskorten fyllda med glada, ljusa glimtar. Det hade varit ett fint återseende mellan dig och mig, kära blogg, att få fylla ett inlägg med bilder på min systerdotter, vår osannolika ettåring som knäppte oddsen på näsan genom att leva.

Men nu blev det inte så. Du, bloggen, kom på sidan om medan jag i förbifarten undrade vart dagarna tog vägen. Och här kommer jag nu, mitt i natten, med sorgebud. Bilden ovan på Paulina togs för en vecka sedan; det var sista gången jag träffade henne. I fredags morse drog hon sitt sista andetag. Min storasyster, min oändligt starka och modiga storasyster, höll sin dotters lilla hand och sjöng för henne när hon dog.

När jag berättar för vänner och bekanta om att Paulina är död så vill jag gärna släta över det hemska så gott det går. “Men åh, så hemskt!” utbrister de man pratar med. “Ja,” svarar jag, “men det var i alla fall lugnt och fridfullt. De var på ett så fint barnhospice och blev så bra omhändertagna.” Varför säger jag så? Visst, det är sant, men vet ni vad? Det gör inte Paulinas död mindre hemsk. Det är bara fel, fel, fel att hon inte längre finns hos oss. Barn ska inte dö. Så är det bara.

Det finns så mycket fint att säga om Paulinas liv. Jag tänker på det för mig själv, vi pratar om det med varandra i familjen. Jag antar att det är så man håller sig ovanför ytan, genom att tänka på allt det bra. Att så gott det går låta glädjen fila bort de skarpaste sorgkanterna. Ibland går det inte. Ibland blir sorgen så stor att den inte får plats inuti. Igår hade jag massor att ta itu med här hemma – tre dagars disk, höstskitiga golv, tvätthögar, igengrott badrum, saker överallt och ingenstans. Så jag påtade. Pausade och grät. Torkade tårarna, snöt näsan och fortsatte påta. Det får vara så, sorgen får vara en del av vardagen. Idag släpade jag iväg mig själv (samt diverse ångestframkallande hembakade fikabröd) till veckans syjunta i byn. Efteråt gick jag på promenad med hundarna och en av damerna från syjuntan. När jag kom hem var jag så in i märgen trött att jag inte kunde stå på benen, utan ramlade ihop i en frusen hög på sängen och sov i tre timmar. Det får vara så, sorgen får trötta ut. Nu sitter jag här, utan att egentligen veta vad jag vill säga, men jag tänker att det får vara så. Sorgen får vara rörig och förvirrande.

My poor, neglected blog – it really hasn’t been your best time lately. I’ve taken the camera for a spin now and then and there have been a few pictures that should have ended up here with you. After Paulina’s birthday celebrations, for example, the memory cards were full of bright, happy moments. That would have been a nice reunion for you and me, dear blog, to fill an entry with photos of my niece, our unlikely one-year-old who beat the odds simply by living.

But alas, no. You, the blog, was pushed aside while I wondered where on earth the days were disappearing to so quickly. And here I come now, in the middle of the night, bearing the saddest of news. The picture of Paulin above was taken on Tuesday a week ago; that was the last time I saw her. On Friday morning, she drew her last breath. My big sister, my incredibly strong and brave big sister, held her daughter’s little hand and sang to her as she died.

When I tell friends and acquaintances that Paulina is dead, I have made a habit of smoothing the awful truth over as best I can. “Oh, that’s terrible!” people will say. “Yes,” I reply, “but at least it was peaceful. They were in a great children’s hospice and were so well taken care of.” Why do I say that? Yes, it is true, but do you know what? It doesn’t make Paulina’s death any less terrible. It’s just wrong, wrong, wrong that she’s no longer with us. Children shouldn’t die. It’s as simple as that.

There are so many wonderful things to say about Paulina’s life. I think about it to myself, and we talk about it in the family. I suppose that’s how we stay above the surface of all this black grief, by thinking about the good things. To protect ourselves from the raw, piercing pain. Sometimes, it doesn’t work. Sometimes, the sadness grows so big and overwhelming that it won’t fit inside. Yesterday, I had so many things to take care of at home – three days worth of dirty dishes, muddy floors, piles of laundry, a nasty bathrooms, and things everywhere and nowhere. So, I cleaned. I paused, and I cried. I wiped my tears, I blew my nose, and I continued to clean. It’s okay to let grief be a part of daily life. Today, I dragged myself (and various, anxiety-inducing homebaked goods) to the weekly craft group meeting. Afterwards, I went for a long walk with the dogs and one of the ladies from the craft group. When I came home, I was exhausted to the very marrow of my bones, and I fell into a freezing pile on my bed and slept for three hours. But it’s okay to be exhausted by doing normal things. Now, I’m sitting here, not really knowing what it is that I want to say, but I’m thinking that it’s okay to be a little lost.

7 Responses

  1. Jag beklagar verkligen sorgen, som nybliven mamma kan jag inte föreställa mig hur hemskt det skulle vara om något hände med Agnes. Mina tankar går till dig och din familj, jag hoppas ni kan finna styrka hos varandra för att ta er igenom detta. Man måste nog låta sorgen få ta sitt eget uttryck och bearbeta den så gott man kan. Stora, varma kramar till er!! <3

  2. Vilken ljuvlig liten unge <3
    Nej, det är precis som du skriver Anna, barn ska inte dö. Barn ska vara friska och leka, skratta, busa, gråta och allt det som hör barnen till. Men hur hemskt det än är så blir det inte så för alla barn. Man kan inte få svar på alla frågor, det spelar ingen roll hur många "varför" vi ställer.
    Sorg tar tid, och det måste den få göra. Men sorg har inte bara en botten utan många – det finns fina minnen och till och med skratt i sorgen. Med tiden känns den mindre skärande och vass, den liksom lindas in i de fina minnena. Hoppas att ni i er familj kan stödja varandra trots avstånden – och vi finns här!
    Storkram!

  3. Störstaste kramen.
    Finns här för att hjälpa om du vill. Kan aktivera trollungar, breda smörgåsar, klappa axlar, kamma hår, handla mat, diska disk, tvätta tvätt, spela kort, vara tyst, prata. Vad som. När som. Hur som.
    <3

  4. Sitting here with tears in my eyes wishing that I had given you more hugs when I was with you. I am so incredibly sorry, Anna.

  5. Kramar om mitt eget lilla gryn och ryser. Kan inte föreställa mig vad ni, Paulinas fina familj, går igenom. Barn ska verkligen inte dö.

    Kram

  6. Döden är ingenting alls
    Jag har bara smugit in
    i rummet intill.

    Jag är jag, och du är du.

    Allt vad vi var för varandra
    det är vi fortfarande.
    Nämn mig vid mitt
    gamla vanliga namn,
    tala till mig på det sorglösa sätt
    som du alltid gjorde.

    Använd inte annorlunda tonfall.
    Bär inte en pressad min
    av allvar eller sorg.
    Skratta, som vi alltid
    skrattade åt de små skämt
    som vi hade tillsammans.

    Bed, le, tänk på mig,
    be för mig.
    Låt mitt namn alltjämt
    få vara på allas läppar,
    så som det alltid var.

    Varför skulle jag vara ur sinne,
    därför att jag är ur sikte?
    Jag väntar på dig i en paus,
    någonstans mycket nära,
    bara runt hörnet.