Gucci, augusti 2007.

För många avsked på alldeles för kort tid, som om inte vintern var tillräckligt mörk och kall redan. Hjärtat värker och ögonen tåras obevekligen när jag försöker förstå att jag aldrig kommer få träffa Gucci igen, att han aldrig kommer att springa med och skälla på mina hundar mer. Naturligtvis är jag ledsen för egen del, men framför allt för matte Elaine som nu har mist sin vän Frida och sin älskade vovve Gucci med bara några veckors mellanrum. Det är inte rättvist på något sätt.

Fast en liten tröst är det, åtminstone för mig, när jag blundar och för mitt inre öga ser hur Frida, klädd i en ljus sommarklänning, kommer vandrande över de evigt gröna ängarna och möter en skuttande, smärtfri Gucci med svansen ivrigt viftande.

If there are no dogs in heaven then, when I die, I want to go where they went.