Mars 2009 – bekantar sig med djupsnön i Forsa.

April 2009 – ganska nöjd med att Det Vita smälte bort.

Maj 2009 – mumsar långrot utanför folkhögskolan i Forsa.

Juni 2009 – på fjällresa till Grövelsjön.

Juli 2009 – någon storsimmare blev det inte av Ruth, men att plaska lite var helt okej.

Augusti 2009 – mys med matte i hängmattan i Hudiksvall. Fotat av Ida Åström.

September 2009 – utsikt över Sidsjön i Sundsvall, vår nya hemstad.

Oktober 2009 – på tur i Sundsvallsskogarna.

November 2009 – ligger bredvid husse i tvsoffan och zappar bland kanalerna.

December 2009 – urfälld Ruth får hjälp av “morfar” att öppna julklappsbenet.

Januari 2010 – Ruth är numer van vid de vita massorna.

Februari 2010 – mitt hjärtas lilla storöra.

På torsdag är det precis ett år sedan Ruth lämnade England och kom till Sverige för att bo hos mig och sina småsyskon. Det var många som ifrågasatte mitt beslut att ta hem henne – det kostade skjortan, jag hade ju redan två hundar, hon var nästan åtta år så var det verkligen “värt” att ta hit henne, leva med och älska henne när vi inte skulle få så många år tillsammans?

Några gånger under det gångna året har jag själv ställt mig frågan om det var rätt att rycka bort Ruth från den plats där hon fötts och levt i nästan åtta år, från hundarna och människorna som hon kände. Kanske hon saknar dem?

Men sanningen är att jag bara behöver kasta en blick på Ruth för att både andras och mina egna funderingar ska besvaras. Enda sedan min allra första dag som au pair-flicka i England då Ruth stack en trösterik nos i mitt öra och blåste bort min hemlängtan så har det varit hon och jag. Jag tror att hon trivdes bra på kenneln; Ruth är en sådan hund som går ihop med allt och alla och inte gör en fluga förnär. Men faktum kvarstår att på kenneln finns mer än tjugo andra hundar och nya au pairer brukar falla för de yngre vovvarna. Hos mig så behöver Ruth bara dela uppmärksamheten med två andra hundar (och sanningen att säga så snyltar hon nog till sig mer än sin beskärda del), hon får sova på min säng varje natt och det finns alltid plats för henne i soffan, under skrivbordet, på bästa tiggposition, ja, överallt. Ruth, som varit kräsen och knappt ätit upp en hel skål mat i hela sitt liv, äter nu med god aptit varje dag. Hon busar med Aska och Sirius, hon gnager glatt och högljutt på något av de sjuttioelva tuggben som ligger spridda i lägenheten, hon möter nya människor och hundar och beundras var hon än går.

Allt detta gör att jag tror att hon trivs bra, att jag har gett henne ett bekvämt och lyckligt hundliv. Och när hon kommer och puffar på mig med sin lilla, lilla nos och tittar på mig med sina mörka, mörka ögon – då vet jag.

Tack för det här året, min finaste Struth. Jag hoppas att vi får många fler.