Finaste finbesöket.

Irländare i snön.

Lyckliga vilddjur.

Finns det hjärterum… Fotat av Anthony Davis.

Aska med sin alldeles egna människa.

Jag känner mig så väl omhändertagen, trygg och älskad. Just nu finns det tröst och styrka överallt – hundra händer att hålla i, otaliga axlar att luta mig mot. Tankarna rullar glasklara och enkla runt i mitt huvud för en gångs skull och jag är säker på att ni, alla ni som betyder så mycket för mig, tycker om mig jämt. Skillnaden är att just nu så kan jag se och känna det.

Sju timmar efter hennes avfärd så saknar jag redan min bästa vän så att det värker i själen. Samtidigt så är ensamheten vilsam och smultronsöt när man har bott mer eller mindre ovanpå varandra i en vecka.

Jag tänker fortfarande så mycket på Frida. På sätt och vis skulle jag jättegärna vilja gå på hennes begravning. Inte för att jag är speciellt duktig på det där med att säga farväl för alltid, nej, jag är hon som gråter de största, flesta och snorigaste tårarna. Men med min närvaro skulle jag vilja berätta för Fridas anhöriga precis hur mycket hennes liv betydde och betyder för mig, hur hon sträckte ut en varm hand genom den oändliga webrymden och rörde vid mitt hjärta. Fridas minne förtjänar en överfull kyrka där alla dörrar och fönster måste ställas på vid gavel så att de som inte får plats, de som står utanför, också kan ta del av det sista stora vi älskar dig, ta hand om dig, pussa Madicken på nosen från oss, hejdå!

Nästa vecka blir till 110% full av aktivtet och produktivitet när ännu en redaktionsövning drar igång i skolan. Papperstidning, webtidning, webradio och webtv ska produceras tillsammans med våra journalistsyskon. Jag hoppas kunna frammana en respektabel mängd pepp och entusiasm; just nu så ligger de i djup dvala under det obönhörligt växande snötäcket. Kom snart, snälla vår – lyft sagda täcke upp och skaka det hårt, piska det rappt så att dunen virvlar runt, fångas av en sunnanvind och blåser bort tills nästa vinter.