“Jag var så rädd att jag nästan tyckte att det skulle kännas skönt att bara släppa taget och falla utför stupet efter stenen och inte ha något mer att vara rädd för.”
ur Vildmarksbarn av Joyce West
Det är tungt att inte tro på något, att alltid leva i ovisshet. Ibland tror jag att jag skulle varit lyckligare, eller i varje fall starkare, om jag vuxit upp i ett religiöst hem och fått lära mig att tro blint på fina ord om gud och himlen. Nu är läget dock inte så och visst, jag är tacksam för att mina tankar är mina egna, trosmässigt opåverkade. Jag ser mig själv som en hyfsat logisk person och mina resonemang säger mig att rent logiskt så finns det ingen gud. Ingen som är något att tala om i alla fall, för hur skulle han/hon/den kunna tillåta så många orättvisor, en sådan ojämnvikt, så mycket obefogat och oförklarligt lidande? Det där om att guds vägar äro outgrundliga duger tyvärr inte som förklaring åt mig.
Idén om karma tilltalar mig mer i sådana fall. Det känns logiskt att om jag gör bra saker, skickar ut bra grejor, så kommer det bra saker tillbaka. Men även den teorin brister när en av de finaste människor jag känner till hålls fången i kräftans klor.
Så jag vandrar runt här i någon sorts tomhet utan svar. Jag kan inte låta bli att älska livet; det finns så mycket vackert, så många fina saker, platser och personer att glädjas åt och med. Men samtidigt berörs jag så djupt av allt det sorgliga, det hemska och orättvisa. Ibland överväldigas jag av allt lidande och längtar nästan, nästan efter att bara släppa taget och inte behöva vara rädd för att förlora någon mer.
Hur gör de, alla hårda människor som betraktar död och avsked utan hjärtesorg och tårar? Eller är de lika sköra som jag, fast bakom stängda dörrar?
Tänk om jag bara visste. Om jag kunde få en liten, liten hint någonstans ifrån. Kanske vore det lättare att acceptera då?
Anna, min fina fina vän! Du är en sådan där hår människa men på ett sätt som ändå gör dig mjuk och älskvärd. Som du skriver så är även dessa hårda människor lika sköra som du, fast bakom stänga dörrar. Dom vågar och vill inte cvisa sin skörhet för omvärlden. Det kan vara både en styrka och en brist. Jag tror att det oftast är bättre att våga och orka visa omvärlden att man sörjer, att man är rädd och att man skulle vilja släppa taget…
Det är först då som man kan få hjälp, som man kan prata med andra om det, då som man kan få tröst och som man kan få gömma sig i en varm och mjuk famn för att slippa se det där otäcka.
Du är en oerhört varm och fin människa. du är alltid glad och man har svårt att tro att sådan oro och sorg kan bo i dig. Men det är väl så, att sorg bor hos oss alla. Alla är vi rädda och alla behöver vi hjälp av olika slag. Men visst är det så att många får aldrig den hjälpen även om dom skulle stå på torget och skrika ut sitt behöv av hjälp, medan andra får den utan att behöva den eller vilja ha den. Det är det som kallas orättvisa.
Jag förstår dig i dina tankar och kännslor om lidandet och orättvisorna i världen. Man blir mörkrädd och man undrar hur det har kunnat bli så här. Det känns ologiskt…
Men jag tror på en bättring om vi alla som bryr oss och som vill hjälpa står upp för vår sak och gör det vi kan för att skapa en förändring.
Hoppat finnas Anna, du onskar ibland att du växt upp i ett religöst hem, att du hade något att tro på.
Tro på Hoppet.
Jag tror på vad Shepherd sa till Mal i ett av avsnitten i firefly,något i stil med, det spelar ingen roll vad du tror på bara du tror…
Kram Min underbara vän!
[Svara]