Moloken jycke hos veterinären. / Gloomy doggy at the vets’.

Det har onekligen varit en tung vecka, full av oro. I tisdags fick jag veta att en närstående person kollapsade i måndags och låg på sjukhus. Hon har tack och lov blivit bättre under veckan och fick komma hem igår. Men på onsdagen fick jag ytterligare ett ledsamt besked, nämligen att en familjemedlem lider av en allvarlig, i värsta fall dödlig, sjukdom. Mitt i allt ledsamt blev vi i alla fall uppiggade av doguedejten igår, och idag hade vi fårhagen och vallningen att se fram emot. Trodde vi… Precis när vi stod i dörren för att ge oss iväg så gick Erik in i vardagsrummet för att hämta något, och tursamt nog så upptäckte han att vindruvorna som stod på bordet var försvunna. Jag hade en aning om att druvor är farligt för hundar, men jag gjorde en snabb sökning på Internet för att få en uppfattning om hur farliga de är. Fick snart veta att så få som 10 stycken vindruvor kan leda till njursvikt med dödlig utgång. Och Tintin hade nog smaskat i sig mellan 30 och 50 druvor. Gah, bara att ge sig iväg till veterinären för att få kräkspruta.

Veterinären tog både blod- och urinprov på Tin för att kolla njurvärden, mest som referens eftersom druvorna inte hunnit påverka honom ännu. Kräksprutan fungerade tack och lov som den skulle, och trots att vi tyckte synd om vår lille tjuv så kunde varken Erik eller jag vara helt allvarliga vid den komiska synen av vindruvorna som kom tillbaka upp, helt otuggade… Efteråt fick Tin ligga med dropp i över två timmar och knapra några koltabletter. Jag säger bara tack och lov för den underbara personalen på Veterinärhuset Södra Berget! Vi blev som vanligt otroligt väl omhändertagna, och veterinären ska ringa imorgon för att höra hur det är med Tin. Vi ska hålla ögonen öppna efter symtom de kommande två veckorna, och vi ska även tillbaka till kliniken med urinprov för att se att njurarna inte tagit stryk. Än så länge är Tin precis som vanligt, förutom att han surar över att inte ha fått någon middag idag (enligt veterinärens ordination).

Sitter och smuttar på en stark, het kopp te nu och känner mig utpumpad i både kropp och själ. Nästa vecka får väldigt gärna vara lite mindre dramatisk… Hoppas att alla läsare har en betydligt lugnare och trevligare helg!

-

It has certainly been a difficult week, full of worry. On Tuesday, I received news that a close friend had collapsed on Monday and was in hospital. Thankfully, she has since recovered and returned home yesterday. But on Wednesday, I had more sad news, this time that one of my closest family members is suffering from a serious, in worst case lethal, disease. More worry. Still, the date with the Dogues yesterday cheered us up, and today we had sheep herding to look forward to. Or so we thought… Just as we were leaving, Erik stepped into the living room to fetch something, and fortunately he noticed that the grapes were missing from the table. I know that grapes are bad for dogs, but I wasn’t certain how bad, so I did a quick search of the Internet to find out. Soon enough, I discovered that as few as ten grapes had led to kidney failure and death with one poor dog. And Tin had eaten about thirty to fifty grapes, so there was really no option but rushing off to the vets’ for an injection to make him throw up.

The vet took both blood and urin samples from Tintin to check his kidney function; mostly as a reference, since the grapes likely wouldn’t have had time to affect him. The injection worked as it should, and although we felt sorry for our little thief, Erik and I couldn’t quite keep from laughing at the comical sight of the grapes coming back up, completely intact… Afterward, Tintin had to lie still (a challenge in itself) with a trip for over two hours, and he also had a couple of charcoal tablets. I’m so grateful for the super staff at our veterinary clinic! As usual, they took excellent care of us, and the vet will call us tomorrow to check up on Tin. We will keep our eyes open for symptoms over the next two weeks, and we’re taking another urin sample back to the clinic to make sure that Tin’s kidneys are fine. For now, Tin is his usual happy self, apart from muttering about missing out on dinner (on the vet’s recommendation, of course).

Now, I’m sipping on a cup of strong, hot tea, and I feel trained in both body and soul. I won’t mind if next week is a bit less dramatic… And I hope that all of our readers have a much calmer and nicer weekend than ours!