Är det några människor jag inte avundas så är det fotolärare. Jag tror inte ens att de själva inser hur svårt det är att hålla i en diskussion om bild som ska vara stimulerande, ge konstruktiv kritik utan att såra, berömma utan att vara nedlåtande eller blåsa upp någons ego alltför mycket, samtidigt som man komma ihåg att medan det visst finns vedtertagna regler för fotografi så finns det ingen absolut sanning om vad som är rätt och fel, bra eller dåligt – inte ens den egna åsikten. När ska läraren själv tala och när ska hon eller han låta eleverna få göra sina röster hörda? Hur tolkar man vissa elevers tystnad, som blygsel eller ointresse? När och hur dämpar man den där pratkvarnen som har en åsikt om precis allt?

Personligen är jag otroligt kräsen när det kommer till bra lärare och föreläsare, särskilt inom kreativa ämnen som fotografi. Visst, jag respekterar alla och det är naturligt för mig att lyssna artigt på en person i talarposition, men om personen i fråga gör ett dåligt jobb och kanske låter sitt ego och de personliga åsikterna ta alltför stor plats (speciellt om de levereras som “absoluta sanningar”) så tappar jag snabbt den respekten. Det syns inte – jag sitter lika artigt kvar och lyssnar, men mina egna tankar och åsikter påverkas inte längre och inombords suckar jag och himlar med ögonen.

Den bästa läraren är människan som utgår ifrån sina egna erfarenheter och tyckande, men också klargör detta, i relation till mediets konventioner. Samtidigt vet hon eller han hur man ger utrymme för deltagarnas funderingar, hur de pratglada dämpas till lagom grad och de tystlåtna lockas att dela med sig av sina åsikter. Om en elev uttrycker en bra tanke så vet den ultimata föreläsaren hur man plockar fram den och gör det mesta av den – utan att själv ta åt sig äran.

Efter dagens bildredovisning så är jag oändligt tacksam över våra diskussioner runt veckans bilder på Forsa folkhögskola. Jag vet att vissa i klassen tyckte att det blev tråkigt i längden, men för mig var det oerhört givande att varje vecka få sätta sig ner, tänka till om varandras bilder och sedan få tid och utrymme att diskutera dem. Visst, ibland var det frustrerande att Erik och Terje ville att vi skulle sköta snacket själva och aldrig gav oss ett facit, men vi lärde oss så otroligt mycket genom att få fundera utan deras påverkan. Det viktiga var inte att använda korrekta termer utan att fråga sig själv, Tycker jag om den här bilden? och sedan fundera ut varför man tyckte si eller så. Vi fick god rutin i att prata bild och åtminstone jag fick bra självförtroende och vågar idag höja rösten och dela med mig av min åsikt om en bild – även om den är tvärtemot vad läraren just tyckte.

Visst, reglerna finns där och jag tycker att man ska lära sig dem – för att kunna backa upp sitt eget tyckande och tänkande på bästa vis. Bildbetraktande är och förblir en mycket subjektiv konst, och det finns inga absoluta sanningar.