Browsar arkivet för kategorin crocheting

kreativa kvinnor & snällhet / creative women & kindness

crocheting, life in general
8 Comments

150110_kooiker_01

150110_kooiker_09

150110_kooiker_02

150110_kooiker_10

150110_kooiker_11

Bilder från ett av mina senaste virkprojekt – en hel kull med kooikervalpar!
Pictures from one of my latest crocheting projects – a whole litter of Kooiker pups!

Jag är med i massor av Facebookgrupper, men de absolut trevligaste är en virkgrupp och en nålfiltningsgrupp, som till 99% (och förmodligen ännu mer) innehåller kvinnor. Båda grupperna har en sån positiv och peppig stämning. Det finns inga dumma frågor, utan även den grönaste nybörjare möts av respekt och uppmuntran. Där finns inget förminskande, bara skaparkraft. Alla goda råd är vänliga och konstruktiva. Jag bläddrar bland inläggen i dessa grupper varje dag. Givetvis för att ämnena intresserar mig, men även för att bara få finnas på en plats, om än virtuell, helt utan hat och hån och hårda ord.

Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag har fått rådet att inte vara så känslig. Att inte ta åt mig, att vara lite tuffare. Men varför då? Är inte det att sträva åt fel håll? Jag tycker gott att världen kunde bli lite snällare istället. Snällhet, som populärkulturen tyvärr har förvirrat med mjäkighet. Att vara snäll innebär inte att en låter sig köras över eller behandlas illa. Det betyder att en är snäll mot andra människor, helt enkelt.

Och på tal om kreativitet och snällhet. Jag håller på att lära mig att nålfilta, vilket gör att jag inte kan låta bli att tänka på Frida, som var mycket duktig på att just nålfilta hundar. Frida, som gick bort för snart fem år sedan, bara 26 år gammal. Vi var inte speciellt nära vänner, utan kände varandra främst genom våra bloggar, men ändå har jag saknat henne så otroligt mycket den senaste tiden. Jag saknar hennes närvaro, saknar de vänliga och uppmuntrande ord som jag vet att hon skulle ha delat med sig av. Saknar att få dela den kreativa glädjen med henne. Jag menar inte att helgonförklara Frida eller så, men på många sätt så förkroppsligade hon det som jag saknar i världen – den där snällheten.

I’m a member of lots of groups on Facebook, but my favourite ones are a crocheting group and a needle felting group. The members are at least 99% women, and both groups have such a positive and encouraging atmosphere. There are no stupid questions; even the most bewildered beginner is met with respect and encouragement. There’s no belittling, only a great creative force. All advice is kind and constructive. I scroll through the posts in these groups every day. Partly because I’m interested in the subjects, but even more to simply exist in a place, if virtual, entirely without hate or scorn or hard words.

I don’t know how many times in my life I’ve been told not to be so sensitive. Not to let people get to me, to be a bit tougher. But why, though? Isn’t that to work in the wrong direction? I think that the world could well become a bit kinder, instead. Kindness, which pop culture has unfortunately confused with being a pushover. Being kind doesn’t mean that you’ll let other people use you or treat you badly. I simply means that you’re kind to other people.

And speaking of creativity and sadness. I’m learning how to needle felt, and it makes me think of my friend Frida, who was very talented needle felting dogs. Frida, who passed away almost five years ago, only twenty-six years old. We weren’t very close friends, but knew each other mainly through our blogs. Still, I’ve missed her so much recently. I miss knowing that she’s there, miss the kind and inspiring words that I know she would have given me. I miss sharing the joy of creativity with her. I’m not trying to sanctify Frida or anything like that, but in so many way she embodied that thing that I wish there was more of in the world – kindness.

hudiksvall ♥

crocheting, dogs, life in general, nature, people, places
Comments Off on hudiksvall ♥

140912_02

140912_05

140912_20

140912_21

140912_04

140912_07

140912_16

140912_27

140912_17

140912_09

140912_24

140912_13

140912_14

140912_15

140912_08

140912_10

140912_25

140912_28

140912_12

140912_06

140912_01

140912_18

140912_22

140912_26

140912_11

140912_19

140912_03

140912_29

140912_23

“Jag har fått så fina saker att jag nästan blir avundsjuk på mig själv!” utbrast min sexåriga systerdotter Stella efter att hon öppnat sina födelsedagspresenter. Ungefär så känner jag för min familj, mina vänner och mina hundar. Tack för att ni är så fina! ♥

“I got such wonderful things – I’m almost jealous of myself!” exclaimed my six-year-old niece Stella after opening her birthday presents. I sort of feel the same way about my family, my friends, and my dogs. Thank you for being so wonderful! ♥

wallace whiskers learns to crochet

crocheting
5 Comments

140214_02

Lately, Wallace had noticed how little dogs had been popping up all over the place…
When he asked the dogs were they came from, they replied, “The sewing box, I think?”

140214_03

Wallace went to investigate this ‘sewing box’. It had an awful lot of things in it, but he didn’t see how they could make a dog?

140214_04

Fortunately, he ran into someone who knew more! The hedgehog introduced himself as Mr Crawley.
“Crocheting an animal is not that complicated. You need a pattern, for example like the one we are standing on.
Also, a crochet hook, a pair of scissors, stitch markers so not to lose count, and of course yarn!”

140214_05

“For a neat finish, it needs to be stuffed.”
Wallace liked the stuffing – it was soft and fluffy, rather like snow but not cold at all!

140214_06

Then, Mr Crawley wanted to explain about eyes and noses, but Wallace thought that this was a bit unpleasant.
“Of course,” Mr Crawley added, “crocheting is much easier if you have opposable thumbs.”

140214_07

It was becoming rather a lot of information to remember, so Wallace thought that he should probably write it all down.

140214_08

Scribble, scribble…

140214_09

Wallace paid very close attention while the human worked.

140214_10

Because he liked the stuffing best of all, he got to help out with filling up the pieces, cheered on by Mr Crawley.

140214_11

Then, the dog had to be assembled. As this involved a lot of Mr Crawley’s pins, Wallace decided to step out of the room.
After so much learning, he felt that he needed a cup of tea and a Swedish semla, a cardamom-spiced wheat bun with a filling
of sweet almond paste and whipped cream, with plenty of powdered sugar on top. It was yummy!

140214_12

And when he returned to the other room, he found a little dog waiting for him!
This was a whole new level of making friends. Crocheting was really something, thought Wallace Whiskers.

helgen / the weekend

crocheting, dogs, life in general, nature, people
Comments Off on helgen / the weekend

131202_14

Finn busar med kullbrorsan Yoshi. / Finn, playing with his litter brother Yoshi.

131202_15

Två av Finns kullsyskon, Yoshi och Saga. / Two of Finn’s littermates, Yoshi and Saga.

131202_16

Tre sötnötter från kennel Lapinlunas J-kull: Dolly, Enya och Lukas.
Three cuties from kennel Lapinluna’s J litter: Dolly, Enya and Lukas.

131202_17

Märits vackra hovawart Sunnanhof Ellen som blev BIR-valp med HP och BIG-3:a. Grattis!
Märit’s beautiful Hovawart Sunnanhof Ellen, who became BOB puppy and placed third in her group final. Congratulations!

131202_01

Kuddhundar. / Cushion dogs.

131202_02

“Eh, nej. Det får bara plats EN hund i den här soffan!”
“Um, no. This couch is only big enough for ONE dog!”

131202_04

131202_03

131202_07

131202_05

131202_06

Mestadels en mycket god helg. Lördagen spenderade jag på Arvika BKs inofficiella adventsutställning som moraliskt stöd för Anna och Finn. Finn fick fin kritik, men mycket mer än så blev det inte. Men det var hemskt roligt att få träffa hans trevliga uppfödare igen, och därtill flera görmysiga Lapinlunashundar. Nu har jag inga planer på att skaffa finsk lapphund, men om jag hade haft det så hade valet av uppfödare varit busenkelt i alla fall. :) Anna skämde bort oss med en härlig fikakorg, och vi hade en toppendag tillsammans. Hemma hade Erik fullt upp med bröd- och lussebullsbak, mmm. Tur att jag som är smått handikappad i köket har sådana bra kockar och bagare runt mig!

Söndagen började tråkigt med en Tintin som inte ville äta – något som jag inte tror har hänt tidigare i hans liv. Provade att ge en liten ostbit och den spottade han ut. :( Vi blev förstås oroliga, men då Tintin verkade må bra i övrigt (ville busa ute, kissade och bajsade, hade ingen feber och fina, rosa slemhinnor) så bestämde vi oss att avvakta några timmar. Han verkade lite tröttare än vanligt inne, men inte slö, så vi lät honom vila medan vi satte igång med städning och adventspyssel.

När det var middagsdags för hundarna provade jag att ta fram burkmat – något som vi vanligtvis aldrig har hemma, men vi fick ärva ett par burkar efter Eriks mormors hund. De andra hundarna blev som utstvultna hyenor när de kände doften, men Tintin såg bara likgiltig ut. Medan de andra glufsade i sig så provade jag att ge honom en liten bit burkmat i handen (om inte det är äkta kärlek, att handmata sin hund med sånt äckel, då vet jag inte). Han åt 6-7 bitar på det viset, och sedan var det som att han kom på att, “Men jag är ju hungrig!” och åt upp resten av sin lilla portion i skålen. Han var fortsatt lite trött på kvällen, men idag är han precis som vanligt. Slukade maten imorse och var sådär härligt Tintinbusig på skogspromenaden vid lunch. :) Så förhoppningsvis var det bara något tillfälligt.

Mostly a very good weekend. I spent the Saturday at a dog show, as moral support for Anna and Finn. The judge only had positive things to say about Finn, but he didn’t get placed. Oh well. We enjoyed seeing his breeders, as well as several other dogs from the kennel. I have no plans to get a Finnish Lapphund myself, but if I did, I wouldn’t have to think twice about where to get it. :) Anna spoiled us with a delicious packed lunch, and we had a great day out. At home, Erik was busy with baking bread and saffron buns, yum! As I’m all but handicapped in the kitchen myself, I’m lucky to be surrounded by such excellent chefs and bakers.

The Sunday started off badly, with Tintin refusing to eat his breakfast – something that I think has never happened before in his life. I even tried giving him a small piece of cheese, but he spit it out. :( We were very worried, of course, but as Tintin seemed otherwise all right (playful outdoors, peeing and pooping like normal, no fever, and nice, pink mucuous membranes) we decided to wait a few hours before running off to the emergency vet. Tintin seemed a bit more tired than normal indoors, but not lethargic, so we let him rest while getting started on cleaning and putting up advent decorations.

When it was time for the dogs’ dinner, I dug out some tinned food. We normally never have that at home, but we inherited a couple of tins from Erik’s grandmother’s dog. The other dogs acted like starving hyenas when they smelled the wet food, but Tintin seemed indifferent to it. While the others gobbled their food down, I tried feeding him a piece of food from my hand (if that isn’t true love, feeding your dog nasty, wet food from your hand, I don’t know what is). He ate six or seven pieces like that, and then it was like he realised that, “But wait! I’m hungry!” and finished the rest of his little serving from his bowl. He continued to be a bit tired during the evening, but today he’s back to normal. He inhaled his breakfast this morning, and was his naughty, playful self during our walk in the woods around lunch. :) So, fingers crossed, it was only something temporary.

movember, amigurumi style

crocheting
Comments Off on movember, amigurumi style

virkad schnauzer

virkad schnauzer

Det verkar som att amigurumihundarna har gått med i mustaschrörelsen Movember. ;)

It seems like the amigurumi dogs have joined the moustache movement Movember. ;)

novemberdagar / november days

crocheting, dogs, life in general, people
11 Comments

131110_01

131110_02

131110_03

131110_04

131110_05

131110_06

131110_07

131110_08

131110_09

Söndag kväll, och äntligen känner jag lite blogglust. :) Bilderna ovan är en vecka gamla, från Tintin och Javas treårsdag och det lilla kalaset som vi hade för dem. Förutom Java med matte Malin och “lillasyster” Rally så hade vi även Finn med husse och matte på besök, och det var mycket trevligt! Vi förundrades om och om igen över hur lika Tin och Java är; de låter till och med likadant när de knorrar och pratar.

Samma kväll fick Tintin träna agility i ridhus för första gången. Erik och jag trodde att han skulle pela ur alldeles och go bananas i den nya, spännande miljön, men han var hur duktig som helst och jobbade på superbra med sin husse! Kanske Tintin äntligen har börjat mogna nu, vid tre års ålder? :P

Sunday evening, and I finally feel like blogging again. :) The images above are a week old, from Tintin and Java’s third birthday and the little party we threw for them. In addition to Java, her owner Malin, and “little sister” Rally, we were also joined by Finn and his two-legged parents, and a great time was had by all. We exclaimed again and again how much alike Tin and Java are; they even sound the same when they “speak” with little playful growls.

The same evening, Tintin had his first ever agility session in a riding hall. Erik and I thought that Tin would just lose it and go bananas in the new, exciting environment, but he surprised us and was good as gold, working with his daddy. Perhaps, at three years old, Tintin is finally growing up? :P

131112_20

I kategorin mindre roliga nyheter så har Sirius varit halt, och är ännu inte helt bra. :/ Jag upptäckte hältan för två veckor sedan idag, men då han inte markerade så mycket så avvaktade vi ett par dagar och höll honom i stillhet, men när det inte blev bra så blev det en tur till veterinären. Sirius klämdes och kändes på och röntgades från alla håll och kanter. Inget fel syntes på röntgen, tack och lov, och det enda som veterinären noterade i undersökningen var en viss stelhet i vänster armbåge. Veterinären förmodade att Sirius helt enkelt överansträngt sig, halkat eller trampat fel och sträckt sig illa. Så vi blev hemskickade med Metacam och order om fortsatt vila, till Sirius stora förtret. Han har verkligen ingen lust att vara stilla, så det har blivit koppel både utomhus och inomhus. De senaste dagarna har jag bara sett en svag markering på vänster fram på enstaka promenader, så förhoppningsvis är han snart helt bra. Det blir återbesök hos veterinären på tisdag, så får vi se vad hon säger då.

Jag har fått kallelsen till rallykurshelgen för Zandra på Goldendays i slutet på november, och då hoppas jag verkligen att Sirius är 110% återställd. Ser så mycket fram emot den helgen! Och apropå rallylydnad så hade jag en liten rallydag på Sunne BK igår – jag tycker att det är en så rolig sport och vill gärna ragga med lite klubbkompisar som kanske blir sugna och vill åka med på tävlingar nästa år. Fem tappra ekipage trotsade novemberkylan och tillsammans hade vi ett par härliga timmar med rallyprat och fyra prova-på-banor. Jag tror att alla fem blev peppade, så förhoppningsvis blir vi ett glatt träningsgäng nästa säsong. :) Själv så är jag sugen på att gå SBK’s rallylydnadsinstruktörsutbildning och så småningom ha några kurser för klubben, för jag tror verkligen att rallylydnaden är en perfekt väg för lokalklubbar att fånga upp “familjehundar”. Ni vet, de där vovvarna som kommer på valpkurs och sedan får gå en allmänlydnadskurs, men vars ägare kanske inte är så sugna på att fortsätta med tävlingslydnad, bruks eller agility. Alla dem tänker jag förvandla till rallyekipage! ;)

In less uplifting news, Sirius has been limping, and he’s still not fully recovered. :/ I discovered his limp two weeks ago today, but since it wasn’t a particularly bad limp, we decided to let him rest for a couple of days to begin with. When he didn’t improve, we took him to the vet, where he was squeezed and bent and x-rayed left and right. There were no visible damage on any of the x-rays, thank goodness, and the only thing the vet noticed in her examinations was a stiffness in Sirius’ left elbow. The vet concluded that Sirius had probably over-exerted himself or slipped, and got a sprain. So, we were sent home with anti-inflammatory painkillers and orders to keep resting, to Sirius’ dismay. He’s not a fan of being still, so I’ve had to keep him on a lead outside, and indoors as well. These past few days, I’ve only seen a very slight limp during a few walks, so hopefully he’ll be fully recovered soon. We’ve got a return visit to the vet booked for Tuesday, so we’ll see what she says then.

I’ve received our invitation to the rally obedience weekend with Zandra at Goldendays at the end of November, and I really hope that Sirius will be 110% well by then. I’m so looking forward to that weekend! And speaking of rally obedience, I had a little rally day at the dog club yesterday – I think that it’s such a fun sport, and I was hoping to inspire some club friends so that we could train and travel to competitions together next year. Five people and their dogs braved the November chill and together, we had a lovely couple of hours with rally talk and a few little rally courses for them to try. I think that all five of them liked it, so hopefully we can assemble a training group next season. :) Myself, I’m thinking about taking a training course to become an official rally instructor for the dog club, and hold some training classes. I reall believe that this is a sport for “family dogs” – you know, the dogs that come to puppy class and then a general training class, but after that the owners aren’t really interested in traditional obedience, agility, or scent work. My plan is to turn them all into rally obedience people! ;)

131112_11

131112_12

131112_13

131112_14

131112_15

131112_17

131112_16

Alla bilder är tagna och/eller har redigerats av bästa Anna! / All images were taken and/or edited by our favourite Anna!

I torsdags gav Anna och jag oss ut på viltspår med Tintin och Finn. Båda killarna var så himla duktiga, fast Finn är helt klart den som glänser mest i viltspåret. Han är supernoga och lugn och håller sig så fint i spårkärnan, medan Tintin inte alls är lika noga som i personspår. Jag tror att Tintin nästan blir överväldigad av dofterna av blod och klöv. Han blir dels väldigt ivrig, och dels tror jag att doften är så stark att han inte tycker att han behöver vara så noggrann. Vi körde med en dryg timmes liggtid den här gången, så nästa gång tänkte jag prova med en liggtid på ca 3 timmar för att se hur det påverkar hans spårarbete.

This Thursday, Anna and I took Tintin and Finn out for some blood tracking. Both boys were so good, but Finn is definitely the pro when it comes to blood tracking. He’s so careful and calm, and stays in the centre of the track the whole time. Tintin, on the other hand, is much less careful than he is with regular people tracks. I think that he is almost overwhelmed by the smells of blood and hoof. He gets so excited, and with all that scent blooming in the air, I get the impression that he feels that he doesn’t have to be as thorough. We let the tracks lie for just over an hour this time, so next time I will let Tintin’s track rest for about three hours and see if that makes a difference to his performance.

131112_18

131110_10

131112_19

Annars så virkar jag mest om dagarna – det är fullt upp med beställningar inför jul! Inte bara små hundar, utan även några andra önskemål som svarta katter och rosa lejon. Den lilla ugglan ovan är virkad utifrån ett gratismönster som jag blev väldigt förtjust i. Tror nästan att jag ska virka ett par stycken att hänga i julgranen!

Den kommande veckan är relativt blank i kalendern, vilket känns skönt då jag har så mycket virkning att pyssla med. Men lite viltspår blir det allt, och bara Sirius blir frisk från hältan så ska vi fortsätta vårt projekt med att arbeta på höger sida. Det går nämligen inte in under begreppet “vila”, då en viss Herr Blå börjar steppa och studsa för minsta lilla torra frolicbit. :)

Other than that, I mostly spend my days crocheting – I’m swamped with orders for Christmas! Not just little dogs, but also various requests like black cats and pink lions. The little owl above is made from a free pattern that I really liked. I might make a couple for our Christmas tree!

The upcoming week is relatively blank in my calendar, which I’m happy about as I’m so busy with crocheting. But we will make time for some blood tracking, and as soon as Sirius is well we’ll continue with our Working on the Right-Hand Side project. Although it may seem like a fairly calm activity, it certainly doesn’t count as “rest” for Sirius, as he starts bouncing around even for the driest, most boring kind of dog treat. :)

stockholm, eller: man vet aldrig förrän efteråt om det var värt att gå ut

crocheting, life in general, people
1 Comment

131028_02

131028_03

131028_04

131028_05

131028_06

131028_08

131028_07

131028_09

131028_11

131028_10

131028_12

131028_13

131028_14

131028_15

131028_16

You never know until afterwards if it was worth stepping outside.

131028_01

Det grå måndagsvädret är som en varm, lagom sliten filt som jag virar in mig i och intensivnjuter av lugnet efter Stockholmshelg och många resmil. Mötte upp storasyster vid systerdotterns dagis i fredags eftermiddag, och blev varm ända längst in i själen när Stella ropade “MOSTER ANNA!”, attackkramades, tog mig i handen och berättade för precis alla att “Det här är min moster Anna!” Vi for en sväng ut till kyrkogården och tände fredagsljus för Paulina. Det är så vackert där, även om det svider i hjärtat och ögonen tåras, dels för vår Paulina, dels för alla andra barn som vilar runtomkring henne. Jag tycker att det är fint att barnen får ligga invid stenmuren; det känns tryggt på något vis. Vi fortsatte kvällen med lek, god middag, och ynnesten att få läsa godnattsaga. Efter sagan blev det ljudbok, och Stella somnade till ljudet av Astrid Lindgrens röst som läste om Madicken – när Lisabeth petar in ärtan i näsan, ni vet – medan jag kände mig konstigt hoppfull över faktumet att vissa saker alltid lever vidare, som pilutta dig! och glädjen i sagor.

Lördagen bjöd vallfärd till mitt och Carins Mecka – Syfestivalen på Älvsjömässan. Garn, tyg, virknålar, söta saxar, handarbetsböcker, pepparkaksformar, mera garn, workshops, sushilunch, knappar, smyckesattiraljer, och så ännu lite mera garn. Det var två nöjda och trötta tanter som så småningom satte sig på bussen hem till Carins bror Gustav. Vi återhämtade oss med te och en promenad med Carins fina hundar Lisa och Signe, och sen blev det matlagning och middag som även inkluderade Carins pappa och hans fru. Tvärsomnade senare på Gustavs gröna soffa med fluffiga Lisa på armen.

Vädret var på min sida på söndagen, och jag fick fina fototimmar med familjen Uzzell i Uppsala. Lilla bebisen Catherine är tre månader liten och var på solskenshumör hela tiden, helt livsfarligt söt! Hennes föräldrar kommer från USA och det var spännande att höra om hur de upplever Sverige.

Trots helgens alla finheter så är hemma verkligen bäst. För varje gång jag åker till Stockholm så känner jag hur vi verkligen inte passar ihop, storstaden och jag. Den är bra och jag är bra, men vi är inte kompatibla någonstans. Det är skönt att den finns där för ett besök ibland, men det är här jag hör hemma – i skogen, bland hundhåren, i det röda med vita knutar utan klotter, och med en mjuk border collie mellan ryggen och datorstolen. Nu ska vi ta oss en långpromenad, och jag lämnar er med en önskan om en god måndag, samt det finaste jag sett på länge:

The grey Monday weather is like a worn, warm blanket to wrap myself in while I enjoy the calm after a weekend in Stockholm and so many miles of travelling. I met up with my big sister at my niece’s pre-school on Friday afternoon, and my heart all but melted when Stella shouted, “AUNTIE ANNA!”, gave me a big hug, took hold of my hand and told absolutely everyone that, “This is my aunty Anna!” We drove to the cemetery to light some Friday candles for Paulina. It’s so beautiful there, even though my heart aches and my eyes tear up, both for our Paulina and for all the other children resting next to her. I think it’s nice that the children lie along the old stone wall; somehow, it feels safe. We continued our evening with playing, drawing, a lovely dinner, and the privilege of reading Stella’s bedtime story. Afterwards, she fell asleep to the sound of an audiobook read by Astrid Lindgren, and I lay next to her and felt strangely hopeful. Some things will always live on, like the magic of stories.

Saturday saw the Sewing Festival at Stockholm International Fairs, together with Carin. Yarn, fabric, crochet hooks, cute scissors, crafting books, cookie cutters, more yarn, workshops, sushi lunch, buttons, jewelry supplies, and still more yarn. It was two very content and tired ladies who finally stepped on the bus to travel to Carin’s brother Gustav. We restored our strength with cups of tea and a walk with Carin’s darling dogs, Lisa and Signe. Later, we made and enjoyed dinner, joined by Carin’s father and his wife. Finally, I fell asleep on Gustav’s green couch with Lisa resting on my arm.

The weather decided to cooperate on Sunday, and I really enjoyed my photo shoot with the Uzzell family in Uppsala. Baby Catherine is three months old, and was such a good and patient girl. She’s almost too cute to be allowed! Her parents are from the US, and it was interesting to hear their perspective on Sweden.

Despite all the wonderful things of the weekend, coming home was best of all. Every time I go to Stockholm, I feel more and more that we don’t go well together, the big city and I. The city is nice and I’m nice, but we’re not compatible at all. I’m glad that it’s there for the occasional visit, but this is where I belong – in the woods, among the dog hairs, in the red house with no graffiti, and with a soft Border Collie between my back and the computer chair. Now, we’re off on a walk, and I’ll leave you with the video above, which is one of the most beautiful things I’ve seen in a long while.

virkväder / crocheting weather

crocheting
3 Comments

131014_01

Äntligen. Det känns så skönt att få komma igång med hundvirkningen, och för det krävdes en dag med blank kalender och grått väder. När jag väl är i farten så har jag inga problem med att virka på hundar lite nu och då, men jag har legat av mig under sommaren och då har det känts väldigt motigt att börja igen. Samtidigt har jag en massa beställningar som ligger och väntar, som ger mig ett ångestgnag i magen närhelst jag tänker på dem. De beställningarna borde ju motivera mig att sätta igång och jobba undan, men istället blir det tvärtom. Sen att säga nej till utflykter och hundaktiviteter när brittsommarsolen strålar och hundarna står i hallen med viftande svansar, ja, det är omöjligt. Och så har dagarna sprungit iväg… Men nu så, nu sitter jag i det varma lampljuset vid köksbordet, lyssnar jag på Game of Thrones-boken A Feast for Crows, smuttar på en kopp te och virkar för fullt!

Finally. I’m so pleased about getting started on crocheting amigurumi dogs again – I needed a blank day in my planner and grey weather for this. Once I’ve started, I have no problems crocheting a few dog parts now and then, but I’ve got out of my routine over the summer and it’s been difficult to start over. At the same time, I have a pile of orders that are waiting, and making me feel anxious whenever I think of them. The orders should probably motivate me to get started and get them out of the way, but somehow it makes it even harder. And saying no to dog adventures and activities when a glorious sun is shining outside and the dogs are wagging their tails by the front door, well, that’s impossible. And so the days have run away from me… But here I am now, in the warm lamp light at the kitchen table, listening to the Game of Thrones book A Feast for Crows, sipping a cup of tea and crocheting at full speed!

födelsedagssjal till carina / birthday shawl for carina

crocheting, life in general
3 Comments

131013_19

131013_20

Den här sjalen fick min goa “svärmor” Carina i födelsedagspresent idag, och jag tror att den blev väldigt uppskattad. :) Det har varit lite av ett teamwork – Erik hjälpte till att välja garn, jag virkade och Tintin låg i mitt knä och hårade friskt på sjalen medan jag virkade. ;) Vi har blivit bortskämda med jättegod middag och två smaskiga tårtor. Det är alltid så härligt att komma hem till Eriks familj, och jag är särskilt glad att hundarna är så välkomna och får vara med överallt, även om de inte alltid beter sig exemplariskt hemma hos “farmor och farfar”. :P Idag fick vi en hel kasse med hundprylar av Eriks mormor, som våra hundar fått ärva från hennes collie Elvis som fick somna in tidigare i år. ♥ Två apportbockar, en massa spårpinnar, diverse kosttillskott och hundtugg och annat bra. Tack!

This shawl was my “mother-in-law'” Carina’s birthday present, and I think that she really likes it. :) It’s been a bit of a teamwork – Erik helped me pick out the yarn, I did the crocheting, and Tintin lay in my lap and contributed with his own hairs as I worked. ;) We have been spoiled with a delicious dinner and two cakes today. It’s always so nice to visit Erik’s family, and I’m especially glad that the dogs are welcome and can join in everything we do, even if they don’t always behave perfectly at “the grandparents'”. Today, we got a whole bag of doggy stuff from Erik’s grandmother, that our dogs have inherited from her Collie Elvis, who passed on earlier this year. ♥ Two woodden dumbbells, a lot of tracking markers, some supplements and chews, and other useful things. Thank you!

spårkoll, virkning och ridning! / tracking, crocheting, and horse-riding!

crocheting, life in general, various creatures
5 Comments

virkad sjal

Virkad sjal till mamma. / Crocheted shawl for mum.

virkat monster

Och ett virkat monster till min gudson, Triton! / And a crocheted moster for my godson, Triton!

islandshäst, gáta

Lilla söta Gáta värmer upp inför nästa lektion. / Adorable little Gáta, warming up for the next lesson.

islandshäst

En annan häst mumsar hö efter avslutat jobbpass. / A different horse, enjoying some hay after all that hard work.

Fullspäckad dag! Imorse mötte jag upp Linda i skogen för att kolla Eriks spår inför lägretävlingarna nästa helg, och den som får gå Eriks spår får verkligen en trevlig tur i skogen, superfin spårmark! :) Efteråt for jag hem och tog en sväng i skogen med alla fyra hundarna. Det följdes av virkpyssel, plock i lägenheten och packning inför den kommande resan, som går först till Hudiksvall och sedan vidare till Grövelsjön. Det är mycket som ska tänkas på och svårt att packa smart – det behövs liksom både långkalsonger och shorts, beroende på vad vädret får för sig i fjällen!

Fram på sena eftermiddagen blev det dags att dra på sig ridbyxorna, packa hundarna i bilen och styra iväg mot Munkfors för min första ridlektion på över femton år! Det var ganska pirrigt, men helt i onödan, skulle det visa sig. Jag har kommit med i en jättetrevlig grupp, idag var vi fyra personer men från och med nästa vecka blir vi sex stycken. Vår instruktör Helen var så himla trevlig och positiv, väldigt noga men samtidigt en mjuk lärare, vilket passar mig perfekt. Jag fick rida ett sött sto som heter Gáta (uttalas “Gauta” och betyder “gåta” på isländska), som var lyhörd och väldigt töltsäker, men som också krävde en hel del jobb för att komma igång och hålla igång.

Eftersom det är första lektionsveckan för både oss tvåbenta och hästarna så blev det en ganska lugn lektion, med fokus på uppmjukande övningar som serpentiner och små volter. Naturligtvis töltades det också, och det var väldigt ovant för mig att försöka arbeta med tölt på en ridbana, tidigare har jag ju bara ridit islänningar på skogsvägar och då blir det ju ett helt annat drag än när man rider runt, runt. Min kropp mindes en del, det kändes, men det fanns liksom inga muskler på rätt plats som kunde göra det som hjärnan ville! Men jag kämpade på så gott jag kunde och blev alldeles svettig i kvällssolen. Gissar att det kommer att kännas i rumpan och benen imorgon… ;) Men iiih, det var bara så underbart roligt att över huvud taget få sitta på en häst igen, att få dra fingrarna genom en man och se hur Gátas öron vinklades bakåt för att lyssna på mig när jag berömde henne. :) Jag längtar verkligen tills nästa lektion, och känner precis samma förväntan som när jag var tio år: undrar vilken häst jag får rida då?!

Efter ridningen körde jag in till Sunne och mötte upp Erik för en snabbmiddag på Sibylla, glamoröst värre. ;) Sen körde vi ut i skogen så att Erik skulle få en chans att gå sitt spår inför tävlingen, och hundarna fick såklart följa med och få sig en skön kvällspromenad. Vi fick se en maffig älgtjur på ganska nära håll också, men den lufsade duktigt åt motsatt håll. Sen bar det av hemåt och nu sitter jag och smuttar på en kopp hett te och känner mig så nöjd med dagen!

A full day! This morning, I met up with Linda to check up on the track that Erik will put down for the competitions next weekend. The woods were lovely there, so whoever gets Erik’s track will get a nice round. :) Afterwards, I went back home and took all four dogs for a walk in our woods. Then some crocheting, chores, and packing for our upcoming trip to Hudiksvall and then the mountains. There’s a lot to keep in mind and it’s not easy to be a clever packer – we might need everything from wool underwear to shorts, depending on what the weather will be like!

In the late afternoon, it was time to pull on my riding trousers, load up the dogs in the car, and drive off to my first riding lesson in more than fifteen eyars! I was rather nervous, but, as it turned out, for absolutely no reason. I’m part of a great group; today there were only four of us but from next week we will be six riders. Our instructor, Helen, is very sweet and positive, meticulous but at the same time a kind teacher, which is perfect for me. I got to ride a sweet mare called Gáta (pronounced “Gauta”, which is Icelandic for “riddle” or “mystery”) who was obedient and has a good natural tölt (a gait specific to the Icelandic horses), but who also needed a lot of encouragement to get going and keep going.

Since it’s the first week of lessons for both riders and horses, we fairly calm lesson with emphasis on loosening up the horses. Of course, we tölted a fair bit, too, and it felt so strange for me to do this in a paddock, as I’ve only ridden Icelandic horses in the woods before, and they are so much keener with a dirt road in front of them than when going around and around. It felt like my body remembered a bit about what it was supposed to do, but there were no muscles in the right places to do what my brain wanted them to! But I worked as well as I could, and got all sweaty in the evening sun. I bet I’m going to feel that in my bum and my legs tomorrow… ;) But ah! It was just sooo nice to even sit on a horse again, to pull my fingers through a mane, and see Gáta’s ears twitch back and me when I was praising her. :) I can’t wait for my next lesson, and I feel exactly the same excitement that I did when I was ten years old: I wonder which horse I’ll get to ride next time?!

After the lesson, I drove to Sunne and met Erik for a quick hamburger dinner, after which we went to the woods so that he could have a look at his track. Of course, we took the dogs with us and got a very nice evening walk. We saw a big male moose, too, and I was glad that it decided to lumber off in the opposite direction. Then, we finally went home, and here I am now, sipping a cup of hot tea and feeling very pleased with my day!