♥
Browsar arkivet för kategorin nature
Nästan så att det hördes hur kroppen & själen bara sörplade i sig solljuset. / I could almost hear my body & soul slurp up the sunlight.
November, jag försöker att gilla dig. Försöker njuta av det murriga och möjligheten att kura ihop sig under filtar. Men. I gengäld kunde du väl bjuda på lite mera dagsljus? Det är det värsta – blötan och kylan går an, men mörkret. Inte att mornarna blir sena och kvällarna tidiga, utan när det är så tjockmulet att det inte ens blir ljust mitt på dagen.
I alla fall. Tog mig runt på en 1½-timmes promenad med hundpojkarna, som inte brydde sig ett dyft om det klena dagsljuset. Det går ju att bada och släpa på trädgrenar ändå! Tintin tycker att det fortfarande är badsäsong och fnyser åt mig när jag frågar, “Men måste du verkligen i och blöta ner dig vid alla bryggor och bäckar?” Dum fråga egentligen, för uppenbarligen så måste han ju det. :)
Igår hade jag den stora äran att få föreläsa om rallylydnad på HundsportGymnasiet i Forshaga. Verkligen kul att få dela med sig av sin favoritsport till intresserade och peppade ungdomar! Jag hade en liten presentation av sporten inomhus först. Sen gick vi ut och jag visade några små banor med Aska och Sirius och därefter fick alla som ville prova på med sina egna hundar. Jag fick massor av flashbacks till läsåret 2003-2004 då jag pluggade på Dressörskolan i Sollefteå. Där läste vi sex specialdressyrer (ledarhund, spår, personsök, preparatsök, skydd och bevakning) och förutom våra egna hundar så hade alla också en varsin skolhund. Det var verkligen en speciell tillvaro då hela klassen levde och andades hund & hundkunskap, och så tror jag att det är för eleverna i Forshaga också.
Flera av lärarna var också nyfikna på sporten och ställde många frågor. Ja, det var ett jättehärligt gäng som jag fick förmånen att träffa och dela ett par roliga rallytimmar med! :)
Lite bloggtorka har det varit senaste tiden. Det blir gärna så när livet utanför datorn är fullspäckat med roligheter och höstvädret skämmer bort oss med solskensdagar. :)
Det är mycket rallylydnad nu och jag älskar det! Jag håller en nybörjarkurs för nio superduktiga ekipage. Två har redan debuterat på tävling med godkända resultat och två till debuterar imorgon och jag är stolt som en tupp! För mig blir det också två debuter imorgon, dels i nybörjarklass med Aska och så i mästarklass med Sirius. Just nu är jag faktiskt inte alls nervös, även om jag helt garanterat kommer att vara det imorgon bitti. ;) Jag har väldigt bra koll på vad som fungerar med respektive hund och vad som kan gå på tok. I Askas fall ska det bara bli roligt, för så länge jag har gott godis i fickan så är hon superduktig. Enda risken med henne är att hon blir för ivrig och bjuder på lite extra saker, men det är verkligen ett lyxproblem.
Sirius och jag har jobbat mycket med våra svaga moment. I dagsläget funkar allt under rätt förutsättningar – fast rätt förutsättningar har man ju sällan på tävling, så jag räknar inte med att det kommer att fungera där. :) Alla snurrar och svängar fungerar bra så länge jag håller koll på vilket kommando och handtecken jag ska stötta med, samt att jag ser till att vi håller lagom avstånd till skyltarna. Imorgon ska jag fokusera på att föra Sirius så bra som jag bara kan och njuta av att vi över huvud taget har tagit oss ända till mästarklassen! På förmiddagen idag tränade vi på den här kedjan:
Jag växlade mellan de olika helt om-momenten och såg till att göra dem på båda sidorna. Ställande under gång gå runt ville jag bara checka av, och det kändes jättebra! Framåtsändande till kon har Sirius fått väldigt fin förståelse för. I början ville han gärna använda konen som tasstarget, men det har vi lyckats arbeta bort. Tre steg bakåt går fint när jag har Sirius i fin position och med god kontakt – risken på tävling är att hans koncentration brister i precis fel stund eller att jag inte lyckats guida honom rätt i positionen. Stå framför, backa är skapligt bra. Jag skulle vilja få ett peppigare backande, men är nöjd med våra framsteg på några få veckors träning. Vi har även tränat stadga i stående när jag går emot honom, då han gärna vill backa något extra steg då. Snurr under gång mot föraren är precis som helt om-svängarna beroende av min handling, så där får jag se till att vara på tårna! :)
Ruth har mått väldigt bra och varit pigg och fin den senaste tiden. I samråd med veterinär har vi sänkt hennes medicindos och därmed minskar ju förstås biverkningarna också. Min älskade tonåring… jag känner sådan stor tacksamhet för varenda dag som jag väcks av Ruths svans som dunkar mot sovrumsväggen på morgonen, och det sista jag gör på kvällen är att pussa hennes nos godnatt. ♥
Förra helgen följde jag med Anna och Finn till Arvika för att kika när Finn och några andra finska lapphundar gjorde BPH-prov. Det var väldigt intressant att se. På många sätt liknade det MH, men det var rätt så gött att få glida omkring på en appellplan istället för i skogen. ;) Finn gjorde ett jättefint prov som både Anna och uppfödaren Rebecka var väldigt nöjda med!
Tintin och jag går nybörjarkurs i agility och han går verkligen från klarhet till klarhet! Jag har egentligen inga tävlingsambitioner i agilityn för i kombination med Tintins brist på självbevarelsedrift så känns det som att träning och tävling i hög fart kan innebära en stor skaderisk för honom. Sen så vet jag ju vilket otroligt engagemang och hur mycket tid som krävs för att bli duktig i en hundsport, och just nu vet jag faktiskt inte om jag har motivationen att lägga den tiden på agility. Men en ska aldrig säga aldrig… :)
Annars så njuter vi mest av hösten med svala, soliga dagar som bjuder in till långpromenader, svampplockning och fika i skogen. Tänk va, vilken lyx det är att gå upp på berget och hämta svamp som en sen kan gå hem och lägga direkt i stekpannan! Hoppas att ni som läser också har en underbar höst!
♥
“Jag har fått så fina saker att jag nästan blir avundsjuk på mig själv!” utbrast min sexåriga systerdotter Stella efter att hon öppnat sina födelsedagspresenter. Ungefär så känner jag för min familj, mina vänner och mina hundar. Tack för att ni är så fina! ♥
–
“I got such wonderful things – I’m almost jealous of myself!” exclaimed my six-year-old niece Stella after opening her birthday presents. I sort of feel the same way about my family, my friends, and my dogs. Thank you for being so wonderful! ♥
Oj, nu har vi inte viltspårat på jag vet inte hur länge! Flera månader i alla fall. Men imorse kom jag iväg och la ut ett spår på 600 meter till Tintin. Det fick ligga i 3½ timme innan vi gav oss iväg.
–
We haven’t done any blood tracking in ages, for several months at least. But this morning, I got myself organised and went out to put down a 600 meter track for Tintin. I left it to settle for 3½ hours before we set off.
Den röda linjen är spåret som jag la ut och den blå är vägen som Tintin spårade. Slutet stämmer inte riktigt, för först glömde jag att stänga av GPS:en med en gång när jag lagt ut spåret, och efter vi gått färdigt så busade vi lite innan jag slog av den. Som synes så fick han ett ordentligt tapp mot slutet av spåret. Jag är nästan helt säker på att han plockade upp ett annat spår, för han spårade hela tiden och var mycket målmedveten. Jag bröt honom till slut och gick tillbaka mot mitt spår, som han plockade upp fint och spårade fram till klöven.
Jag är väldigt nöjd med hur Tin jobbade, trots att han slog in på fel spår. Han var lugn, noggrann och låg på precis lagom i selen. Och roligt verkade han ha! :) Känner mig spårpepp nu; med mer träning kanske vi hinner bli redo för ett anlagsprov i höst?
–
The red line is the track that I put down, and the blue line is the way that Tintin worked. The end is not entirely accurate, because I forgot to turn off the GPS when I was done, and when we had finished tracking we played for a while before I turned it off. As you can see, he left my track towards the end. I’m almost entirely sure that he picked up a different track, because he kept working and was very determined. I stopped him eventually and led him back towards my track, which he picked up and followed to the hoof.
I’m so pleased with Tin, even though he picked up a different track. He was calm, thorough, and didn’t pull too hard in his harness. And it looked like he was having fun! :) I feel very inspired to continue tracking now; with a bit more practice, perhaps we’ll be ready for the blood track aptitude test this fall?
Resten av gänget väntade i bilen medan vi spårade, men sen gav vi oss av på blåbärsexpedition allihopa. Jag är så himla tacksam över hur duktiga hundarna är när jag plockar blåbär! De går helt fridfullt runt mig och äter blåbär eller ligger och slappar. Jag kan bli aningens distraherad (läs: manisk) när jag plockar, men de håller så bra koll på sin matte. :)
–
The other dogs were waiting in the car while Tintin worked his track, but after we were done, all of us went blueberry picking. I’m so grateful that the dogs are so well-behaved when I go picking berries. They just mingle around me, eating blueberries or resting. I can get a bit distracted (read: manic) when picking, but they always make sure to keep me in sight. :)
10 liter fick vi med oss hem idag! / We filled a 10 litre bucket today!
Vi tog såklart en fikapaus också. / Of course, we had a little snack break, too.
Mums! / Yum!
“Du ska väl inte äta alla kakor själv…?” / “You’re not going to eat all of those biscuits yourself, are you…?”
Medan vi fikade skallmarkerade Aska på två rådjur en bit bort i skogen, precis där jag spårat med Tintin. Sirius och Tin sprang iväg, men vände och kom tillbaka på min inkallning. Duktiga killar! ♥
–
While we were enjoying our snack break, Aska barked to alert us of the presence of two deer, right over where I’d been tracking with Tin earlier. Sirius and Tintin started running, but they stopped and returned on my command. Good boys! ♥
Sista vandringsdagen gick jag och Anna själva. Vi valde en led som jag gått tidigare, en lagom tur på drygt åtta kilometer upp till Oscarsstugan. Med fikapaus, lunchpaus och två personer som ville fotografera ALLT så blev det en tur på över sex timmar. ;) Väderleksrapporten hade lovat regnskurar och himlen bjud på ett mäktigt molnskådespel, men vi packade ner regnkläder och gav oss av ändå.
♥ fjällen.
Fjällfärger – jag älskar den fantastiska skalan av gult-grönt-brunt-blått-grått-lila.
♥
Fikapaus – grisöra för de fyrbenta, pizzabulle för de tvåbenta!
Och så till den eviga frågan – hur kommer det sig att människofikat ALLTID är godare?!
Anna och Finn med Oscarsstugan som en liten prick i bakgrunden.
Krypljung.
Renar i massor! Finn var cool som alltid.
Hej stugan!
Någon hemma? När jag gick den här leden i höstas kryllade det av vandrare, men förutom att
vi mötte tre personer som lämnade stugan precis när vi kom, så hade vi fjällvärlden för oss själva.
Sådant här gör mig glad – att det finns, och att folk låter det vara ifred!
Renspaning nere vid bäcken med ljusspel i bakgrunden.
Sirius och Finn brydde sig inte nämnvärt om renarna, men Tintin hade gärna tagit med dem hem. ;)
Rätt hund på rätt plats! ♥
Det blev champinjonsoppa till lunch.
“You’re never alone with a Toblerone!”
Det kom en liten, liten regnskur medan vi satt i stugan, så vi drog på oss regnkläderna inför hemfärden.
Men när vi gick ut så såg vi att i alla fall halva himlen fortfarande var ljus, så kamerorna fick vara framme en stund till.
Anna och Finn bidrar till ett röse på leden.
Det ser ut som att vi gick rakt in i regngardinerna, men tack och lov var de långt borta.
Tro det eller ej – på hela vägen tillbaka så blev vi bara träffade av några enstaka regndroppar. Ovädret kom aldrig över oss, utan
det var bara några droppar som följde med vinden. Lagom till att vi packat in oss i bilen och lämnat parkeringen så började det regna
på allvar. Jag tror att Grövelsjöfjällen gillar oss och är måna om att visa sig från sin bästa sida. Tack för det – vi lovar att komma tillbaka! :)
Idag mår jag bättre, wohoo! Fortfarande långt ifrån frisk, men febern har gått ner och snorfloden har nästan sinat. En god natts sömn till så kanske jag är redo för midsommar sen. :)
Bjuder på bilder från sista dagen med hela gänget i Grövelsjön, innan Gittan och Kicki åkte hem. Vi började dagen med att hälsa på ett gäng alpackor, så häftiga djur! De såg ut som rymdvarelser, samtidigt som de passade alldeles utmärkt in i den svenska fjällvärlden.
På tisdagen gav vi oss upp på höjderna på östra sidan om Grövelsjön. Vi var rätt möra sedan kvällen innan, så det blev behaglig promenadtakt och ordentliga pauser för både förmiddagsfika och lunch. Jag har fått ett trangiakök av Gittan (en present som jag uppskattar oerhört mycket, tack igen!) och under hennes vägledning kunde jag nu inviga det och koka vatten till kaffe och te åt oss. Att kunna hantera ett spritkök känns som en riktig “livskunskap” som jag är lite lagom mallig över att jag nu innehar. :)
Ovanför STFs fjällstation.
Vårt fina resesällskap – Anna med Finn, Gittan med Hateya och Kicki med Boy.
Tintin såg till att det blev förmiddagsfika.
Sämre utsikt till fikat har jag haft!
Trött Sirius tar igen sig en stund.
Ena stunden varmt, nästa stund en sval bris – fjällvädret gör som det vill!
Krypljung.
På väg.
“Kom igen!”
(Kan tillägga att mina hundar givetvis går kopplade på fjället som de ska; de är bara lösa just när vi fotograferar.)
Boy.
Det godaste dricksvattnet som finns.
Och inte så illa att doppa varma vandringsfötter i heller! Fast bara en sekund, för det är isande kallt!
Hateya i sin rätta miljö. Eller ja, det skulle väl ha varit schweiziska Alper egentligen, men fjällen får duga!
“Ja e inte trött!” protesterade Finn, men nog snarkade även han en stund.
Vackra vyer blir ännu vackrare med en tjusig hund!
Anna ♥ Finn
Efter en varm dag så tog vi en liten tur ner till sjön för att svalka oss.