Browsar arkivet för kategorin människor
Mjukglass till söta hundar. / Ice cream cone for cute dogs.
PUSS! / KISSES!
Titta, jag hittade VATTEN! :D / Look, I found WATER! :D
:P
Knäppaste, finaste Ruth. / Silliest, dearest Ruth.
Fendi lurpassar. / Fendi, lurking.
Fendi & Aska.
Lillasyster till attack! / Little sister attack!
Hon fångade sig en svans! / She caught herself a tail!
Bästaste vallhundarna. / The most precious sheepdogs in the world.
Cliffs of Moher, Irland/Ireland, november/November 2007. Fotograferat av/photo by Jessica Ericsson.
Idag snubblade jag över ett spännande ord som beskriver en del av mig själv som jag tycker väldigt mycket om. Nämligen förmågan att glädjas åt andra människors lycka. Det är ingenting som jag behöver anstränga mig för att göra, det kommer helt naturligt och har gjort det så länge jag kan minnas. Det gör mig glad att se förälskade människor tillsammans, att höra om bekantas framgångar, att få veta att någon ska ut och resa eller träffa en person de tycker om . Det lilla ordet är mudita och kommer ifrån Buddhismens läror; det betyder glädje, och just då den glädje man känner inför andras lycka. Motsatsen till missunnsamhet, egentligen. Självklart påstår jag inte att jag aldrig någonsin blir avundsjuk, men det är ändå i sällsynta undantagsfall.
Jag har tänkt på det här förut, och egentligen är det ju rätt naturligt. Om jag bara är glad när bra saker händer mig själv så begränsar jag min glädje, men om jag kan glädjas åt andras lycka, kärlek och framgång så finns det nästan alltid någonting att vara glad över. Det är en stark känsla också, som bubblar fram och får mig att le. :)
-
Today, I stumbled across an interesting word that describes a part of myself that I like very much – the ability to feel strong, sympathetic joy. I don’t have to make an effort to feel this way; it’s completely natural and I’ve had this ability for as long as I can remember. It makes me happy to see people in love, to hear about someone’s success, to learn that someone is going travelling or meeting a person they love. The little word is mudita and it comes from the Buddhist teachings. It means joy - sympathetic, empathetic and vicarious joy, specifically. I’m not saying that I never get jealous, but those times are the rare exceptions, not the norm.
I’ve thought about this before, and, really, it’s pretty natural. If I were only to be happy when good things happen to myself, I would seriously limit my own happiness. But if I can rejoice in the luck, love and success of others, there will nearly always be something to be happy about. It’s a strong feeling as well, that blooms inside of me and makes me smile. :)
Ellenor, augusti/August 2003.
Idag är en rätt vanlig dag. Jag gick upp ganska tidigt, begav mig till skolan och opponerade på en vetenskaplig rapport. Sen promenerade jag hem och på eftermiddagen blev det en fika med klasskompisar på vårt favoritcafé i stan. Det enda som egentligen gör den här dagen, 27 augusti, speciell är att min fina, älskade vän Ellenor skulle ha fyllt 27 år idag. Det har gått två och ett halvt år sedan hon dog och nu kan jag faktiskt titta på bilder av henne utan att tårarna genast börjar rinna. Jag tänker fortfarande på henne var och varannan dag och ofta, ofta önskar jag att vi kunde få en till dag tillsammans, bara en dag! Hennes liv fick ett så plötsligt och snöpligt slut; vi hann aldrig få den där sista stunden tillsammans.
Istället har jag äntligen knutit upp snöret runt den gamla brevbunten och läst om alla ord som Ellenor skrev till mig. 46 brev och 7 vykort har jag kvar; många av de brev som vi skrev till varandra under högstadiekvällarna innan mobiltelefonernas tid, när vi inte fick lov att ockupera hemtelefonerna för våra föräldrar, har tyvärr gått förlorade. Men vad som faktiskt finns kvar är egentligen mer än nog. Jag hör Ellenors röst när jag läser och jag skrattar högt åt gamla, interna skämt. Breven är fyllda av spontana visdomar och om och om berättar hon för mig vilken fin vän jag är och hur mycket hon uppskattar vår vänskap.
-
Today is a pretty normal day. I got up quite early and went to school to discuss scientific reports. Then I walked back home and in the afternoon I met up with some classmates at our favourite café in town. The only thing that makes this day, August 27, special is that my wonderful, beloved friend Ellenor should have turned 27 years old today. Two and a half years have passed since she died and now I can actually lookat photos of her without crying. I still think about her every other day and often, so often, I wish that we could get just oen more day together – just one more day! Her life ended so suddenly and we never got that last moment together.
Instead, I have finally untied the ribbon on the old stack of letters, and re-read all the words that Ellenor wrote to me. I still have 46 letters and 7 postcards; many of the letters that we wrote to each other during school nights before the mobile phone era, when our parents wouldn’t let us occupy the landlines, are sadly gone forever. But what is still here is more than enough. I hear Ellenor’s voice as I read and I laugh out loud at old, internal jokes. Her letters are full of spontaneous wisdoms and over and over again, she tells me what a great friend I am and how much she appreciates our friendship.
“To be opened during your journey, and to be re-read during lonely moments… *hugs*”
Brevet ovan gav hon till mig när jag skulle bege mig till England för allra första gången. Det är långt och fullt av känslor, men just den här biten fastnade jag för idag:
Det finns mycket i livet att filosofera över och många av de frågorna handlar om möten, kontakt med andra ting och varelser – vad hade hänt om man bott på ett annat ställe eller handlat mjölk på en annan affär än den vanliga? Alla yttre kontakter påverkar en och formar en till den man är idag. Tänk att just vi träffades och blev vänner. Du vet ju hur det är… you never know what you’ve got ’til it’s gone… Men är det verkligen “gone”? Jag tror inte det, nu är det ju bara en paus. En väldigt lång sådan, men ändå, en paus.
En paus. Jag hoppas det. För jag saknar dig så!
-
The letter photographed above is one that she gave me when I left for England for the first time. It’s several pages long and full of emotions, but this is the part that stuck with me today:
There is so much in life to philosophise about and many of those questions are about meetings, contact with other things and beings – what would have happened if you had lived someplace else or bought your milk at a different grocery store? All outer contacts affect us and shape us into what we are today. To think that you and I should meet and become friends. You know how it is… you never know what you’ve got ’til it’s gone… But is it really “gone”? I don’t think so, this is just a pause. A very long one, but still, a pause.
A pause. I hope so. Because I miss you so!
Ellenor och jag lyssnade på otaliga låtar tillsammans när vi var tonåringar, men för mig representerar just den här våra närmaste och gladaste stunder. Jag spelar den för mig själv nu, låter minnen blandas med nuet och är tacksam inte bara för Ellenor, utan för alla de underbara människor som jag får dela mitt liv med. Det är ju det som är meningen.
-
Ellenor and I would listen to countless songs together when we were teenagers, but this is the one that reminds me of our closest and happiest times. I play it to myself now, mixing memories with the present, and I’m grateful not only for Ellenor, but for all the amazing people I get to share my life with. Really, that’s the meaning of it all.
Penny inspekterar fikat – och konstaterar att det finns bullpapper i ena påsen…
Penny, inspecting the tea – and noting the bun wrappers in one of the bags…
Sirius fick sig en genomgång med effileringssaxen idag och ser nu lite
mer ut som en Border Collie och lite mindre som en fyrbent Albert Einstein…
I went over Sirius with the thinning scissors today and now he looks
more like a Border Collie and a little less like a four-legged Albert Einstein…
Hundhångel. ♥ / Doggy snogging. ♥
Glad Ruth och Fendirumpa. / Happy Ruth and Fendi-bum.
Söööta Penny! / Adooorable Penny!
Tack för en trevlig liten tur, Elaine och flickorna! Vi har saknat er så i sommar! :)
*sniff* Det luktar… BULLPAPPER! / *sniff* It smells like… BUN WRAPPER!
Det var väl det jag trodde, hurra! / That’s what I thought, hurray!
Åh, typiskt. / Oi, spoilsport.
Anna
Annas småbröder Albin och Johan, tillsammans med hennes hundar Tora och Trassel.
Anna’s little brothers Albin and Johan, together with her dogs Tora and Trassel.
Annas äldsta lillebror, Patrik. / Anna’s oldest younger brother, Patrik.
Förra veckan var jag ute på ett roligt fotouppdrag – min allra bästa barndomsvän Annas mamma ville ha lite bilder på alla sina fyra barn, plus såklart de fyrbenta “barnbarnen”. Vi hade en riktigt kul fotostund i skogen! :)
Last week, I did a really fun photo shoot – the mother of my very best childhood friend, Anna, wanted some photos of all four of her children, and of couse her four-legged “grandchildren”. We had a really nice time together in the woods! :)
Jättegrattis till er, Helena och Jörgen! :)
Resans femte dag bjöd också på mycket bilåkning, men med två storslagna stopp. Morgonen började med en paus vid Mount Rushmore och på vägen till vår slutdestination Sioux Falls stannade vi även på Wall Drug Store. Jag kan inte riktigt beskriva det stället; det är som ett köpcenter, men liknar inget annat köpcenter. Där finns allt som man absolut inte behöver men ändå vill ha och min hjärna gick verkligen på högvarv för att ta in alla intryck. Det slog verkligen Mt Rushmore – när jag tittar på mina bilder nu i efterhand så ser monumentet rätt storslaget ut, men när jag var där så var jag inte lika imponerad. Fast det förstås, det bleknade väl i jämförelse med Yellowstone som vi precis lämnat; jag upptäckte under resans gång att jag verkligen föredrar naturens underverk framför de som skapats av människan. :)
The fifth day of our journey was also largely spent in the car, but with two splendid stops. Our morning began with a break at Mount Rushmore, and on the way to our final destination of Sioux Falls, we also stopped at Wall Drug Store. I can’t describe that place adequately; it’s like a mall, but unlike any other mall. There you’ll find everything you never know that you didn’t need but still want, and my brain was going into overload trying to take it all in. It definitely beat Mt Rushmore – when I look at my photos now, the monument looks pretty amazing, but when I was actually standing there I wasn’t as impressed. But to be fair, it probably paled in comparison to Yellowstone which we had just left; during our trip, I realised that I very much prefer the wonders of nature to those created by man. :)
Mt Rushmore sett “bakifrån”. / Mt Rushmore from “behind”.
Vi kom dit. Vi såg det. / We came. We saw it.
Okej då, det känns rätt bra att ha varit där. :) / Okay, I admit it, it feels pretty good to have been there. :)
En liten, liten glimt av Wall Drug. / A small, small glimpse of Wall Drug.
Jackalope, version ett. / Jackalope, version one.
Jackalope (med Connor på ryggen), version två. / Jackalope (with Connor on its back), version two.
Wall Drug-humor. ;) / Wall Drug humour. ;)
Connor springer bort myrorna ur brallorna i Wall Drugs vattenpark.
Connor, running off steam in the Wall Drug water park.
Inte ens jag med mina anlag för åksjuka kunde bli illamånde på dessa vägar!
Not even I, with my tendencies towards motion sickness, could ever feel sick on these roads!
På resans fjärde dag lämnade vi Yellowstone och begav oss mot Mount Rushmore. Tanken var att det skulle ta 9-10 timmar, men ingen hade ju talat om för oss hur mycket det fanns att titta på längs vägen! När vi äntligen kom fram på kvällen hade det tagit närmare 15 timmar… :) De flesta av bilderna nedan är fotade genom bilrutan, därav kvalitén.
On the fourth day of our journey, we left Yellowstone and headed for Mount Rushmore. The plan was for the drive to take 9-10 hours, but no one had told us how many neat things there would be to ogle along the way! When we finally reached our destination in the evening, we’d been on the road for about 15 hours… :) Most of the photos below were taken through the car windows, hence the quality.
Här kände vi oss underligt nog väldigt hemma… ;) / Strangely, we felt very much at home here… ;)
