Jag har skickligt nog lyckats åka på en überond förkylning, såhär dagarna före terminsstart. Feber, snor och värk långt in i benmärgen är inte precis vad jag hade tänkt mig att dras med under insparksveckorna. Men jag kämpar tappert på med värktabletter, honungsvatten, c-vitamin, kan jang, esberitox och aloe vera och jag TÄNKER bli frisk, ILLA KVICKT! Så DET så!
Talented as I am, I’ve managed to catch an über evil cold, only days before the start of the semester. Fever, snot and bone-deep aching weren’t exactly what I had in mind for the couple of weeks when we welcome the first-years. But I’m fighting the best I can, with ibuprofen, hot honey water, vitamin c, herb remedies and aloe vera, and I am GOING TO feel better, and SOON! So THERE!
Incubus är perfekt förkylningsmusik. / Incubus is the perfect cold music.
Det här är den vackraste musikvideo jag sätt på länge. This is the most beautiful music video I’ve seen in forever.
Idag är en rätt vanlig dag. Jag gick upp ganska tidigt, begav mig till skolan och opponerade på en vetenskaplig rapport. Sen promenerade jag hem och på eftermiddagen blev det en fika med klasskompisar på vårt favoritcafé i stan. Det enda som egentligen gör den här dagen, 27 augusti, speciell är att min fina, älskade vän Ellenor skulle ha fyllt 27 år idag. Det har gått två och ett halvt år sedan hon dog och nu kan jag faktiskt titta på bilder av henne utan att tårarna genast börjar rinna. Jag tänker fortfarande på henne var och varannan dag och ofta, ofta önskar jag att vi kunde få en till dag tillsammans, bara en dag! Hennes liv fick ett så plötsligt och snöpligt slut; vi hann aldrig få den där sista stunden tillsammans.
Istället har jag äntligen knutit upp snöret runt den gamla brevbunten och läst om alla ord som Ellenor skrev till mig. 46 brev och 7 vykort har jag kvar; många av de brev som vi skrev till varandra under högstadiekvällarna innan mobiltelefonernas tid, när vi inte fick lov att ockupera hemtelefonerna för våra föräldrar, har tyvärr gått förlorade. Men vad som faktiskt finns kvar är egentligen mer än nog. Jag hör Ellenors röst när jag läser och jag skrattar högt åt gamla, interna skämt. Breven är fyllda av spontana visdomar och om och om berättar hon för mig vilken fin vän jag är och hur mycket hon uppskattar vår vänskap.
-
Today is a pretty normal day. I got up quite early and went to school to discuss scientific reports. Then I walked back home and in the afternoon I met up with some classmates at our favourite café in town. The only thing that makes this day, August 27, special is that my wonderful, beloved friend Ellenor should have turned 27 years old today. Two and a half years have passed since she died and now I can actually lookat photos of her without crying. I still think about her every other day and often, so often, I wish that we could get just oen more day together – just one more day! Her life ended so suddenly and we never got that last moment together.
Instead, I have finally untied the ribbon on the old stack of letters, and re-read all the words that Ellenor wrote to me. I still have 46 letters and 7 postcards; many of the letters that we wrote to each other during school nights before the mobile phone era, when our parents wouldn’t let us occupy the landlines, are sadly gone forever. But what is still here is more than enough. I hear Ellenor’s voice as I read and I laugh out loud at old, internal jokes. Her letters are full of spontaneous wisdoms and over and over again, she tells me what a great friend I am and how much she appreciates our friendship.
“To be opened during your journey, and to be re-read during lonely moments… *hugs*”
Brevet ovan gav hon till mig när jag skulle bege mig till England för allra första gången. Det är långt och fullt av känslor, men just den här biten fastnade jag för idag:
Det finns mycket i livet att filosofera över och många av de frågorna handlar om möten, kontakt med andra ting och varelser – vad hade hänt om man bott på ett annat ställe eller handlat mjölk på en annan affär än den vanliga? Alla yttre kontakter påverkar en och formar en till den man är idag. Tänk att just vi träffades och blev vänner. Du vet ju hur det är… you never know what you’ve got ’til it’s gone… Men är det verkligen “gone”? Jag tror inte det, nu är det ju bara en paus. En väldigt lång sådan, men ändå, en paus.
En paus. Jag hoppas det. För jag saknar dig så!
-
The letter photographed above is one that she gave me when I left for England for the first time. It’s several pages long and full of emotions, but this is the part that stuck with me today:
There is so much in life to philosophise about and many of those questions are about meetings, contact with other things and beings – what would have happened if you had lived someplace else or bought your milk at a different grocery store? All outer contacts affect us and shape us into what we are today. To think that you and I should meet and become friends. You know how it is… you never know what you’ve got ’til it’s gone… But is it really “gone”? I don’t think so, this is just a pause. A very long one, but still, a pause.
A pause. I hope so. Because I miss you so!
Ellenor och jag lyssnade på otaliga låtar tillsammans när vi var tonåringar, men för mig representerar just den här våra närmaste och gladaste stunder. Jag spelar den för mig själv nu, låter minnen blandas med nuet och är tacksam inte bara för Ellenor, utan för alla de underbara människor som jag får dela mitt liv med. Det är ju det som är meningen.
-
Ellenor and I would listen to countless songs together when we were teenagers, but this is the one that reminds me of our closest and happiest times. I play it to myself now, mixing memories with the present, and I’m grateful not only for Ellenor, but for all the amazing people I get to share my life with. Really, that’s the meaning of it all.
buried deep as you can dig inside yourself
and covered with a perfect shell
such a charming beautiful exterior
laced with brilliant smiles and shining eyes
perfect posture, but you’re barely scraping by
this is one time
that you can’t fake hard enough to please
everyone or anyone at all
and the grave that you refuse to leave
the refuge that you’ve built to flee
the places that you have come to fear the most
(Dashboard Confessional – The Places You Have Come To Fear The Most)
Titta. Det här har nog inte hänt förut, såvitt jag kan minnas. (Vilket inte är speciellt väl, men ändock.) Ett inlägg i fotobloggen helt utan bild. Så kanske det inte borde vara, men så är det. Valde att inte släpa med mig någon dator till föräldrahemmet över helgen utan sitter nu vid mammas yttepyttelilla Vaiolaptop och skriver på ett bekvämt klickande tangentbord.
Det är tyst. Och det snöar.
Jag gick och la mig relativt tidigt igår kväll, men gjorde misstaget (?) att ta med mig en bok till sängs, nämligen Låt den rätte komma in. Så istället för att somna strax efter elva så låg jag och läste, förundrades och förfasades till närmare halv tre på natten. Vaknade av en Ruthpuss i örat någon kvart innan sju på morgonen, då hon hört att föräldrarna var igång på mellanvåningen men till skillnad från Aska och Sirius inte ville gå upp utan mig. Sötnöt. Så vi tog oss upp, ut i kylan iklädda dubbla mjuksbyxor och yllemössa. Naturligtvis återvände vi till sängen (där det fortfarande fanns lite värme kvar under duntäcket) efter promenaden och somnade om i en god hög.
“Ligger ni här och grynkorvar?” Fint Hälsingländskt uttryck det där, som pappa väckte oss med närmare halv tolv, då han kommit hem en sväng för att hämta ett par skor. Vid det laget var vi däremot ordentligt utvilade och gick upp för att avnjuta en brunch vid datorn. Kom även ihåg att vattna mammas hibiskusar och skölja vetegroddarna som imorgon ska odlas och så småningom bli till vetegrässaft vilket, enligt mammas naturmedicingurus, hjälper mot cancer.
Nyss var vi ute igen, hundarna och jag. Hittade ett par gamla stövlar i Holken, utrymmet under källartrappan, som av storleken att döma måste vara mina. Pälsade återigen på mig och så styrde vi kosan mot Järnvägstäkten. Det är nog det enda vi saknar för vårat dagliga välmående i Sundsvall, ett fält. För mig att strosa och låta tankarna spridas över, för hundarna att springa och springa på tills tungorna hänger som långa rosa slipsar. Det var fint att gå där idag. Inte riktigt ljust då molnen är så tunga och täta, bara de dova färger som hör månaden till. En miljö som inbjuder till melankoli, men någon sådan har jag inte på lager just nu utan är istället fylld av lugn, välmod och en stilla lycka.
I grästuvorna låg små samlingar av snöflingor. Mitt på fältet stod en ensam, sluten smörblomma. Kanske den allra, allra sista.
Jag tycker om det här huset. Eller kanske inte just det här huset, utan bara att få vara i ett hus. Två våningar och en varm källare. Allt utrymme skapar balans, trygghet och ro. Det känns som att mina funderingar får precis lagom plats – i en lägenhet blir det ofta för trångt, utomhus finns inga väggar, inget att studsa och reflektera emot, ingenstans att hänga upp sina slutsatser. En bidragande faktor till atmosfären är naturligtvis han, katten, Baltazhar. Ni känner mig som hundmänniska. Faktum är att jag tycker nästan, nästan lika mycket om katter. Saknar desperat en egen katt i mitt liv, men vet att det är omöjligt. Allergin (som verkar selektiv, då jag reagerar starkt på min kusins katter men inte alls på Baltazhar) är en sak, problematiken att ta med sig en katt när man rör på sig en annan. Det får vänta. Så länge finns ju han på strykbrädan, han som kråmar sig och jamar när jag kilar in och säger, “Hej, katten. Hej, min vän.”
Nu har det blivit dags att plugga in Samwise the iPod i öronen och ta mig ner till stan i jakten på en varmbrun, långärmad t-shirt som jag kan ha under min linneklänning på lördag när jag blir gudmor till Triton. Lämnar er med lite god musik.
