Just nu lever jag i en otroligt fin hundsituation. Den skulle vara lätt att ta för given, men jag låter inte mig själv göra det. Istället är jag konstant (och ibland väldigt intensivt, så att det bubblar över) tacksam över att jag får dela några år med denna fantastiska trio. Snälla, glada, relativt väluppfostrade, mysiga och tillgivna. Och så den där glimten i deras ögon, såklart. Allt jag någonsin velat ha i en hund, gånger tre.

Det dumma är ju att det inte kan vara för evigt. Taskigt nog så får ju inte hundar vara med lika länge som människor; femton år tillsammans blir det, om man har tur. Det är jättejobbigt att ens tänka på, fast samtidigt får det mig att bli ännu mer tacksam, att känna mig ännu lyckligare över vad jag har nu. Faktiskt tror jag att det är nyttigt att inse just detta faktum: inget varar för evigt.

Jag tänker på livet om tio år. Livet utan Ruth, Aska och Sirius. Det är tungt i tanken och gör ont, jag blir tårögd och det kniper i hjärtat. Det är ett grymt faktum.

Men ändock ett faktum. Och bortom sorgen finns något annat. För jag har redan bestämt att när min trio vandrat vidare, till någonstans där vi ska träffas igen så småningom, då ska jag skaffa en ny kompis. En rödvit Border Collie-pojke. Ett tag ska det bara vara han och jag. Jag har en dröm om att vara en-enda-hunds-matte några år, bara slösa kärlek på den vovven. Kanske ska han heta Orion… eller Riki… Jag hoppas att han kommer sova på kudden precis som Sirius, bete sig sådär ofattbart snällt som Ruth, och ibland vara egensinning som bara Aska kan vara.

Jag tror att vi måste lära oss att leva så. Finna glädjen i det som händer nu, men ändå väva drömmar inför framtiden så att det alltid finns något som kan lyfta oss i motgångarnas tid. För mig är det en hundvalp, men det kan vara vad som helst – en sak, en resa, en relation. Vi ska längta efter något, ha många mål, njuta av väntan och förväntan och till sist tillfredsställelsen i att packa upp en låda, stiga av ett flygplan någonstans, eller att linda armarna runt sin älskade och lägga örat mot hans eller hennes hjärta. Karin Boye visste vad jag menar:

nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd

(ur I rörelse)

Idag skulle min fina vän Ellenor ha fyllt 26 år.

Besökte hennes grav och satt där ett bra tag. I gräset, under solen, nära ån. Gjorde av med ett tolvpack näsdukar men var liksom vid ganska gott mod ändå. Dagen var alldeles för vacker och platsen alldeles för fridfull för att jag skulle kunna misströsta helt.

Inget kan jag göra. Utom att ta vara på mitt eget liv. Och aldrig glömma min Ellenor.