Är alldeles pirrigt glad i kroppen, en sådan fin dag är det. Gick upp tidigare än vanligt i morse och påtade på. Tintin fick gå på morgonpromenad ensam, och det var lite tur för mitt i skogen mötte vi en trevlig gubbe som var på promenad – perfekt träningstillfälle! Tin tyckte såklart att han var gööörmystisk, men jag fick honom att sitta och stanna och utbytte ett par ord med mannen innan han lugnt gick vidare. Förklarade vänligt men bestämt för Tin att han skulle släppa situationen och följa med mig, vilket han gjorde så duktigt. :)
Ett par timmar efter frukost så tog jag Tin på träningspromenad runt byn. Hans koppelgående är inte helt perfekt, men verkligen så mycket bättre än det har varit. Under vår dryga timmes promenad så rättade jag honom nog bara fyra-fem gånger. Vi stannade till på en stor åker och gjorde lite övningar och hade så roligt tillsammans! Strax därefter passerade vi ett hus där två små hundar (tror att det var phalènes) kom utspringande mot oss. Inte aggressivt, men helt klart okontrollerat. Men Tintin var så duktig! Visst ville han hälsa på dem, men han var så lugn och skällde inte ett skall. Hundarnas husse kom efter dem och då fick Tin sitta och stanna kvar. Ett glatt “boff!” blev det på hussen, men inte mer än så. När de gått kunde vi utan vidare fortsätta och Tin gick fint bredvid mig hur bra som helst. Eldprovet kom när vi nästan var hemma, då vår granne Iris var ute och sorterade sopor. Hundarna älskar henne och hon har fått skämma bort dem rätt mycket med kel och godbitar. Ni kan tro att jag blev förvånad när Tin gick fint bredvid mig ända fram till sopsorteringen! Han fick sitta och stanna bredvid mig när jag pratade lite med Iris och det var sååå svårt. Ett par gånger reste han sig så att jag fick rätta till honom, men då han i vanliga fall står helt okontaktbar i andra änden på kopplet och bara ylar för att han vill fram till Iris så kändes det fantastiskt bra ändå. :D Vi fortsatte sista biten hem och Tintin var så harmonisk och avslappnad. Det är nästan svårt att förklara hur glad och stolt jag kände mig då!
Direkt efter fick Aska och Ruth följa med på långpromenad tillsammans med Iris och det var mysigt att få gå en avslappnad “tantpromenad” och prata på. :) Sen fick Sirius komma ut på en alldeles egen tur då vi passade på att träna uppletande och ha lite allmänt bollbus. Självklart fick han bära in posten också.
Och med posten kom den vackra varelsen på bilden ovan! En av mina klasskompisar från gymnasiet, Cecilia, har följt min virkutveckling och ville ge mig en virkad present till födelsedagen. Det är en pegasus, och som Cecilia skrev i sitt fina brev: Vingarna får symbolisera att du kan nå hur långt som helst. “The sky is the limit.” :) Jag blev så himla glad att jag blev alldeles tårögd! Tack snälla, rara Cecilia! ♥
Som om inte det vore nog så hittade jag ett mail i inkorgen från min “kennelpappa” Graham, med frågan: I was wondering if you would like to go to the Harry Potter film set exhibition while you are here? Um. JAAAAAA! :D Jag kan inte minnas när jag kände mig så exalterad över något! Iiiih!
Ikväll är det dags för kurs med Tintin igen, det blir miljöträning inne i Sunne. Jag och Tintin promenerade i stan i lördags och då var han otroligt duktig, så jag tror att det kommer bli hur trevligt som helst ikväll. Helt skottfast är han ju också, så eventuella valborgsraketer ska inte vara något problem. Hoppas att alla läsare har en underbar dag och en fin Valborgsmässoafton! :)
-
This day has me filled with happy, warm fuzzies. I got up early and puttered around the house for a bit. Tintin got his morning walk alone today, which was lucky as we happened upon a man who was out walking in the middle of the woods. A perfect opportunity for dog training, in other words! He thought that the man was suuuper scary, but I made Tin sit and wait and exchanged a couple of words with the man before he continued on his way. I explained kindly but firmly that Tin was to come with me and let go of the situation, and he did. :)
A couple of hours after breakfast, I took Tintin for a training walk around the village. He’s not entirely perfect on the lead yet, but so much better than he used to be. Our walk lasted for just over an hour, and during that time I only had to correct him four or five times. We stopped at an empty field and did some exercises, and we had so much fun together! Shortly afterwards, we passed a house where two small dogs (Phalènes, I think) came running up to us. They weren’t aggressive, but rather pushy. But Tintin was so good! He wanted to say hello to them, of course, but he was very calm and he didn’t bark at all. The dogs’ owner came after them, and I made Tin sit and wait when he approached. Tin gave a single jolly “woof!” at the man, but that was it. When they had moved away, we continued without any difficulty. The final test came when we were almost at home, and I saw that our neighbour Iris was taking out her recycling. Our dogs love Iris, and she has been allowed to spoil them with cuddles and treats. So, you can imagine my surprise when Tin walked attentatively beside me all the way to the recycling station! I made him sit next to me while I talked with Iris for a bit, and that was sooo difficult for him. He broke his position a couple of times and I had to put him back, but compared to how he normally is around Iris – hanging uncontrolled at the end of the lead, barking and howling to get to her – I was still very pleased. We continued home, and he was so harmonious and calm. I can’t really explain how happy and proud I was right then!
Straight after Tin’s walk, I took Aska and Ruth for a long walk with Iris. It was nice to go for a relaxed walk and talk the time away. :) Then, Sirius got a walk all on his own, and we did some search exercises and played with a tennis ball for a bit. Of course, he also fetched the mail for me.
And with the mail came the beautiful creature in the picture above! One of my clasmates from high school, Cecilia, has followed my crocheting progress for a while, and now she wanted to give me a crocheted birthday present! It’s a pegasus, and in her sweet letter Cecilia wrote: The wings symbolise that you can go so far. “The sky is the limit!” :) I was so happy and grateful that my eyes teared up. Thank you so much, Cecilia! ♥
As if that wasn’t enough, soon after I found an e-mail in my inbox. It was from my “kennel dad” Graham, asking: I was wondering if you would like to go to the Harry Potter film set exhibition while you are here? Um. YES PLEASE! :D I can’t even remember the last time I was this excited about something! Wheeee!
Tonight, it’s time for Tintin’s training class again, and we’re going into Sunne to expose the dogs to a different environment. Tin and I walked in town only this Saturday and he was so good, so I think that we’re going to have a lovely evening tonight. I hope that you readers are also enjoying a great day! :)
