Förutom att påvisa den nästan kusliga likheten mellan Skye och Sirius så vill jag även berätta att det nu finns en Mastamariner-kategori här i bloggen. Klickar man på den så far man upp alla inlägg som handlar om Mastamarinerhundar (förutom mina egna!) och mina besök på kenneln. :)
Apart from pointing out the uncanny resemblance between Skye and Sirius, I also wanted to make note of the new Mastamariner category in our blog. If you click it, you will see all of my entries about Mastamariner dogs (apart from my own!) and my visits at the kennel. :)
I’ve had yet another e-mail from fellow Mastamariner owners! This time, the greetings came from Sue and Rob who have a puppy from Rachel, who is Aska’s litter sister. His name is Ozzie and he was born only this summer, so he’s still just a young chap! But look at his face – butter wouldn’t melt!
Jag har fått ännu ett mejl från Mastamarinerägare! Den här gången kom hälsningarna från Sue och Rob som har en valp från Rachel, som ju är Askas kullsyster. Han heter Ozzie och föddes nu i sommar, så än så länge är han bara en liten parvel. Men kolla in det ansiktet – hur söt får man bli egentligen!
At 9 weeks old. /9 veckor gammal.
Play-fighting with his friend Randy the Labrador at 14 weeks old!
Brottas med sin Labradorkompis Randy, 14 veckor gammal!
Thank you so much for e-mailing me, Sue and Rob, and for letting me post your pictures of Ozzie! I bet he’s going to grow into the most dashing Border Collie, and I wish you the very best of luck with house training! ;)
I’ve also received some truly gorgeous photos from Matt and Carol who have Skye. Now I’m no longer just wrestling with my ever-present longing to visit England, but I would love to see Wales as well! Thank you again for the updates, Matt and Carol!
Jag har också fått några underbara bilder från Matt och Carol som har Skye. Nu tampas jag inte längre bara med en konstant längtan efter att åka tillbaka till England, utan jag är också sugen på att se Wales!
Skye, trying out the seafood in Wales. ;) Just LOOK at the bone structure of that puppy – spectacular!
Skye proväter sjögräset i Wales. ;) Kolla in hennes benstomme – tjusigt!
A dog with a view. Simply stunning! / En hund med utsikt. Helt enkelt underbart!
Resting at home, so pretty. / Vilar hemma, så fin.
Sen steriliseringen i juli så har Ruth bara mått bättre och bättre. Hon är pigg, leker gärna och är alldeles lagom odygdig. Det bara sprudlar livsenergi ur mitt lilla spetsöra, och ingen skulle väl kunna tro att hon är nio år fyllda. Odelat positiv så sätter hon guldkant på varenda dag.
Since she was spayed back in June, Ruth health has improved so much. She’s active and plays a lot, and is just a little bit mischevious. My little prick-ear is just bubbling with life, and no one would think that she is nine years old. Always positive, she lights up my every day.
Just nu pågår insparken för fullt för de nya JFS:arna vid Mittuniversitetet,
och våra upptåg dokumenteras i en glad blogg. Kolla in!
Right now, we’re welcoming the new journalism/photo journalism students to the
Mid Sweden University, and our adventures are being documented in a snazzy blog. Check it out!
Cliffs of Moher, Irland/Ireland, november/November 2007. Fotograferat av/photo by Jessica Ericsson.
Idag snubblade jag över ett spännande ord som beskriver en del av mig själv som jag tycker väldigt mycket om. Nämligen förmågan att glädjas åt andra människors lycka. Det är ingenting som jag behöver anstränga mig för att göra, det kommer helt naturligt och har gjort det så länge jag kan minnas. Det gör mig glad att se förälskade människor tillsammans, att höra om bekantas framgångar, att få veta att någon ska ut och resa eller träffa en person de tycker om . Det lilla ordet är mudita och kommer ifrån Buddhismens läror; det betyder glädje, och just då den glädje man känner inför andras lycka. Motsatsen till missunnsamhet, egentligen. Självklart påstår jag inte att jag aldrig någonsin blir avundsjuk, men det är ändå i sällsynta undantagsfall.
Jag har tänkt på det här förut, och egentligen är det ju rätt naturligt. Om jag bara är glad när bra saker händer mig själv så begränsar jag min glädje, men om jag kan glädjas åt andras lycka, kärlek och framgång så finns det nästan alltid någonting att vara glad över. Det är en stark känsla också, som bubblar fram och får mig att le. :)
-
Today, I stumbled across an interesting word that describes a part of myself that I like very much – the ability to feel strong, sympathetic joy. I don’t have to make an effort to feel this way; it’s completely natural and I’ve had this ability for as long as I can remember. It makes me happy to see people in love, to hear about someone’s success, to learn that someone is going travelling or meeting a person they love. The little word is mudita and it comes from the Buddhist teachings. It means joy -sympathetic, empathetic and vicarious joy, specifically. I’m not saying that I never get jealous, but those times are the rare exceptions, not the norm.
I’ve thought about this before, and, really, it’s pretty natural. If I were only to be happy when good things happen to myself, I would seriously limit my own happiness. But if I can rejoice in the luck, love and success of others, there will nearly always be something to be happy about. It’s a strong feeling as well, that blooms inside of me and makes me smile. :)
Jag har skickligt nog lyckats åka på en überond förkylning, såhär dagarna före terminsstart. Feber, snor och värk långt in i benmärgen är inte precis vad jag hade tänkt mig att dras med under insparksveckorna. Men jag kämpar tappert på med värktabletter, honungsvatten, c-vitamin, kan jang, esberitox och aloe vera och jag TÄNKER bli frisk, ILLA KVICKT! Så DET så!
Talented as I am, I’ve managed to catch an über evil cold, only days before the start of the semester. Fever, snot and bone-deep aching weren’t exactly what I had in mind for the couple of weeks when we welcome the first-years. But I’m fighting the best I can, with ibuprofen, hot honey water, vitamin c, herb remedies and aloe vera, and I am GOING TO feel better, and SOON! So THERE!
Incubus är perfekt förkylningsmusik. / Incubus is the perfect cold music.
Det här är den vackraste musikvideo jag sätt på länge. This is the most beautiful music video I’ve seen in forever.
Idag är en rätt vanlig dag. Jag gick upp ganska tidigt, begav mig till skolan och opponerade på en vetenskaplig rapport. Sen promenerade jag hem och på eftermiddagen blev det en fika med klasskompisar på vårt favoritcafé i stan. Det enda som egentligen gör den här dagen, 27 augusti, speciell är att min fina, älskade vän Ellenor skulle ha fyllt 27 år idag. Det har gått två och ett halvt år sedan hon dog och nu kan jag faktiskt titta på bilder av henne utan att tårarna genast börjar rinna. Jag tänker fortfarande på henne var och varannan dag och ofta, ofta önskar jag att vi kunde få en till dag tillsammans, bara en dag! Hennes liv fick ett så plötsligt och snöpligt slut; vi hann aldrig få den där sista stunden tillsammans.
Istället har jag äntligen knutit upp snöret runt den gamla brevbunten och läst om alla ord som Ellenor skrev till mig. 46 brev och 7 vykort har jag kvar; många av de brev som vi skrev till varandra under högstadiekvällarna innan mobiltelefonernas tid, när vi inte fick lov att ockupera hemtelefonerna för våra föräldrar, har tyvärr gått förlorade. Men vad som faktiskt finns kvar är egentligen mer än nog. Jag hör Ellenors röst när jag läser och jag skrattar högt åt gamla, interna skämt. Breven är fyllda av spontana visdomar och om och om berättar hon för mig vilken fin vän jag är och hur mycket hon uppskattar vår vänskap.
-
Today is a pretty normal day. I got up quite early and went to school to discuss scientific reports. Then I walked back home and in the afternoon I met up with some classmates at our favourite café in town. The only thing that makes this day, August 27, special is that my wonderful, beloved friend Ellenor should have turned 27 years old today. Two and a half years have passed since she died and now I can actually lookat photos of her without crying. I still think about her every other day and often, so often, I wish that we could get just oen more day together – just one more day! Her life ended so suddenly and we never got that last moment together.
Instead, I have finally untied the ribbon on the old stack of letters, and re-read all the words that Ellenor wrote to me. I still have 46 letters and 7 postcards; many of the letters that we wrote to each other during school nights before the mobile phone era, when our parents wouldn’t let us occupy the landlines, are sadly gone forever. But what is still here is more than enough. I hear Ellenor’s voice as I read and I laugh out loud at old, internal jokes. Her letters are full of spontaneous wisdoms and over and over again, she tells me what a great friend I am and how much she appreciates our friendship.
“To be opened during your journey, and to be re-read during lonely moments… *hugs*”
Brevet ovan gav hon till mig när jag skulle bege mig till England för allra första gången. Det är långt och fullt av känslor, men just den här biten fastnade jag för idag:
Det finns mycket i livet att filosofera över och många av de frågorna handlar om möten, kontakt med andra ting och varelser – vad hade hänt om man bott på ett annat ställe eller handlat mjölk på en annan affär än den vanliga? Alla yttre kontakter påverkar en och formar en till den man är idag. Tänk att just vi träffades och blev vänner. Du vet ju hur det är… you never know what you’ve got ’til it’s gone… Men är det verkligen “gone”? Jag tror inte det, nu är det ju bara en paus. En väldigt lång sådan, men ändå, en paus.
En paus. Jag hoppas det. För jag saknar dig så!
-
The letter photographed above is one that she gave me when I left for England for the first time. It’s several pages long and full of emotions, but this is the part that stuck with me today:
There is so much in life to philosophise about and many of those questions are about meetings, contact with other things and beings – what would have happened if you had lived someplace else or bought your milk at a different grocery store? All outer contacts affect us and shape us into what we are today. To think that you and I should meet and become friends. You know how it is… you never know what you’ve got ’til it’s gone… But is it really “gone”? I don’t think so, this is just a pause. A very long one, but still, a pause.
A pause. I hope so. Because I miss you so!
Ellenor och jag lyssnade på otaliga låtar tillsammans när vi var tonåringar, men för mig representerar just den här våra närmaste och gladaste stunder. Jag spelar den för mig själv nu, låter minnen blandas med nuet och är tacksam inte bara för Ellenor, utan för alla de underbara människor som jag får dela mitt liv med. Det är ju det som är meningen.
-
Ellenor and I would listen to countless songs together when we were teenagers, but this is the one that reminds me of our closest and happiest times. I play it to myself now, mixing memories with the present, and I’m grateful not only for Ellenor, but for all the amazing people I get to share my life with. Really, that’s the meaning of it all.
Jag och en ettårig Aska, maj 2004, fotograferade av Märit Söderqvist. A one-year-old Aska and I, May 2004, photographed byMärit Söderqvist.
Det är otroligt hur tre hundar med samma föräldrar kan vara så olika. Sirius och Ruth har mycket gemensamt, som deras ovillkorliga kärlek och tillit till nästan alla människor och deras vallinstinkt. Men medan Sirius älskar träning, har massor av arbetslust och föremålsintresse så är Ruth egentligen en riktig soffpotatis. :)
Aska är den som är mest annorlunda; hon är dominant och något av ett kontrollfreak. Hon har fullt sjå med att alltid hålla reda på sina syskon, samtidigt som hon tycker om att pyssla med dem (huruvida de gillar det är en annan femma!) och bryr sig väldigt mycket om deras välmående. Om Sirius eller Ruth av någon anledning måste hållas i stillhet förgås hon av oro och, om jag tillåter det, så vill hon helst hålla ett öga på att jag verkligen tar ordentligt hand om dem. Hon är utan tvekan den mest intelligenta av mina tre hundar. Sirius är mest lättlärd och Ruth är naturligt följsam, men det är inte samma sak. Aska är beräknande och slug och vänder varje situation till sin fördel och tycker ibland inte alls att hon behöver göra som jag säger. Hon är envis som en hel flock med åsnor och vi har haft många meningsskiljaktivheter genom åren. Visst, hon är otroligt söt – och vet precis hur man drar nytta av sitt utseende.
Sirius och Ruth är så lätta att älska. Aska har prövat mitt tålamod, min kärlek och min mentala hälsa – och alla har växt tack vare henne. Hon är rolig, charmerande och hängiven, och hon ligger just nu i mitt knä medan jag skriver. Där gör hon sitt bästa för att få tvätta min näsa och distrahera mig från datorn. Jag är så glad att jag får vara hennes människa.
-
It’s amazing how three dogs from the same parents can be so different. Sirius and Ruth have a lot in common, like the unconditional love and trust for almost any human being, as well as a strong herdinc instinct. But whereas Sirius has got a lot of working drive, loves training and is obsessed with his toys, Ruth can be such a couch potato. :)
Aska is the most different; she is dominant and a control freak. She leads such a busy life, always having to keep her siblings in check, but at the same time she dotes on them (whether they appreciate it is different story!) and is terribly concerned about their well-being. Whenever Sirius or Ruth as been indisposed for whatever reason, she’s absolutely beside herself with worry and, if I let her, she’ll keep an eye on me as well to make sure I take proper care of them. She is undoubtedly the most intelligent of my three dogs. Sirius is the easiest one to train and Ruth is naturally compliant – that’s quite different. Aska is calculating snd shrewd and will turn every situation to her advantage, but she might not always do what I ask. She’s stubborn as a whole herd of mules and we’ve had a lot of disagreements over the years. Yes, she’s incredibly cute – and knows how to make use of her good looks, too.
Sirius and Ruth are so easy to love. Aska has tested my patience, my affection and my sanity – and they’ve all grown from knowing her. She’s fun, charming and devoted, and currently curled up on my lap as I type, trying her best to give my nose a good wash and divert my attention from the computer. I’m so happy to be her human.
