Idag fyller en viss liten rödtott 7 månader! Underbara unge, jag är så nöjd med honom. Orion är fortfarande väldigt mycket valp och ganska sen i mognaden – han har precis börjat prova på att lyfta på benet. Spökåldern har inträtt och jag har fullt upp med att hålla mig för skratt när han går på tårna och är misstänksam mot trehjulingar som grannen lämnat ute i sin trädgård. Vi tränar lite rallylydnad men väldigt mjukt och lugnt. Orion har inte lika stort föremålsintresse som Sirius och Tintin, så vi leker mycket tillsammans och lägger krut på att jobba upp det som finns. Eller ja, som synes av bilderna nedan så har han ett helt okej föremålsintresse, men inte det där smått maniska som kan bryta igenom vilken störning som helst. :) Han är helt underbar i all hantering och ligger på rygg och småslumrar när jag klipper hans klor. Han har jättetrevlig attityd till andra hundar och människor är det bästa som finns. Och han är sååå rolig att fotografera – det är bara att ge honom en leksak så studsar han runt och busar så fint framför kameran. :D

–

Today, a certain little readhead turns 7 months! He’s such a dearie, and I’m so pleased with him. Orion is still very much a puppy and seems to be a late bloomer – he’s just starting to try out the concept of cocking his leg. He has entered the “Seeing Ghosts” stage, and I’m trying my very best to keep from laughing when he tiptoes around and looks with great suspicion at the tricycles that our neighbour left out in their garden. We do a big of rally obedience training, but very gently and slowly. Orion is not quite as interested in toy as Sirius and Tintin are, so we spend a lot of time playing together to build up his interest. Well, as you will see from the pictures below, he’s not uninterested in toys, but he’s not completely manic about them to the point where I can use a toy to break through distractions. :) He’s so lovely to handle; when I trim his claws, he rolls over on his back and snoozes. He’s also very sweet and civil with other dogs, and he loves people best of all. And he’s sooo much fun to photograph – I just give him a toy, and he goes about bouncing around in front of my camera. :D

♥

I förrgår så kom det plötsligt ett paket med posten. Jag hade inte beställt något så jag blev lite förbryllad, men jag kände genast igen klistermärket på paketet – det var från Vildhunden! Spännande! Vi har ju ett litet samarbete med Vildhunden. Inte så att vi är sponsrade av dem, men Vildhunden gillar mina bilder och jag gillar verkligen deras “tänk” och inriktning som företag. Så när de frågade om de fick använda en av mina bilder på Tintin med en klövjeväska från dem i en annons så sa jag tveklöst ja. Annonsbilder är annars ganska dyra att köpa in, men för mig kändes det självklart att låna ut bilden och därmed stötta ett litet företag så att de förhoppningsvis kan få växa. :)

Och som tack så dök det alltså upp ett litet överraskningspaket! Egentligen borde väl Tintin ha fått öppna, men eftersom Orion aldrig hade fått prova tidigare så lät jag honom börja.

“Det luktar gott härinne!”

“Åååh, ett HORN! Ge mäj!”

“Eh, hallå där,” sa Tintin. “Vem är det som har varit modell här egentligen?!”

Lever- och blåbärsgodis från Vildmarkens by Åre. Typ så gött att ögonen går i kors. ;)

Och kolla! Ett superfint reflexkoppel från Hurtta. Vi har redan provat det och jag gillar det verkligen!

…fast nästan lika spännande som sakerna var förstås fyllningspappret! ^_^

“Jag gillar det här med att vara fotomodell!”
Vildhunden skickade även med ett ex av tidningen med annonsen i! Visst gör sig Tintin bra i tryck?

Tack snälla Vildhunden för det fina paketet! Vi tycker att det är så roligt att få samarbeta med er. Hoppas att ni får en massa nya kunder från den fina annonsen!

Today, Orion and I met up with our Finnish Lapphund friends – Finn, Lumi, and Dolly. I want to give Orion the opportunity to meet dogs on his own, without the support or hindrance from our other dogs. I really like his attitude so far; he’s friendly but sensible. The Lapphunds played a bit of tackling and wrestling, but Orion doesn’t enjoy that as much as they do, so he stayed out of their way when they got too rowdy and stalked them a bit instead. :) We had a lovely couple of ours out, walking and talking. Afterwards, Orion and I went home with Anna, Mikael, Finn, and Lumi for a cup of tea and some photography talk. Orion was a very well-behaved visitor today, and I’m so proud of him. ♥

“Okay, they don’t really look like sheep, but they’re fluffy – I can work with this!”

“That’s right, move along now, my Pretend Sheep!” ;)

Orion borrowed Dolly’s squeaky ball – I might have to buy him his own!

Gorgeous Dolly.

“Oi! Stop staring at my butt!”

Lappie Games. ♥

Brothers Fluff, Finn & Lumi.

Ready, steady… PLAY!

This boy. Wow. ♥

Lumi, six months old.

The snow is all but gone, but the dogs don’t seem to mind.
Who cares about the weather, as long as you can go outside and have fun!

Hoppla. Januari månad har verkligen galopperat förbi. Jag tänkte skriva ner lite om den första tiden med Orion, om mina intryck av honom.

Det är häftigt att lära känna en valp, eftersom valpar förändras hela tiden. Det som var självklart igår kan vara annorlunda imorgon. Jag tittar mycket på Orion, låter min hjärna och mitt hjärta lära sig hur han ser ut och vem han är. “Hur han ser ut?” tänker ni kanske. “Det vet du väl?” Jojo, jag vet att han är en röd border collie med bred bläs och (för det mesta) tippöron, att han har en hel vit strumpa på vänster fram men rött på en tredjedel av höger fram, och så har han tre prickar på höger framben som ser precis ut som Orions bälte i stjärnbilden som han är döpt efter. Men när jag blundar så är han som en ofärdig skiss för min inre blick. Dels för att han växer och förändras hela tiden, såklart, men också för att det tar längre tid än en månad att verkligen lära sig någons utseende utan och innan. När jag blundar och tänker på Ruth så är det ingen skiss, då är det en bild så detaljrik att om jag hade kunnat teckna, så hade jag kunnat återge henne till perfektion. Varje grått hårstrå, varje svart pigmentfläck i det vita, alla lockarna på ryggen. Alla talande blickar och uttryck. Det är en härligt pirrande känsla att få lägga till mentala penseldrag på min bild av Orion.

Orions bälte.

Vem är han då? En ganska sansad valp, till att börja med. Kanske delvis för att jag jämför med den som senast var valp här hemma, virvelvinden Tintin. Men även när jag tänker lite mera objektivt så jo, det sansade intrycket kvarstår. Jag är väldigt glad över Orions fina inställning till människor. Återigen så jämför jag med Tintin – Tin är mer översvallande glad mot människor. Hos honom så upplever jag att det bottnar i en osäkerhet, som gör att han överkompenserar och blir överdrivet klängig istället. Orion har hälsat glatt på alla som han har fått träffa och låter sig gärna gosas med en stund. Sen är han helt nöjd med att fortsätta med vad vi gjorde innan.

Jag har lagt märke till vilka starka minnesbilder Orion bildar. Om han har upplevt något positivt på en promenad – typ hälsat på en snäll granne – så har han varit noga med att kolla av platsen varje gång som vi passerat den sen. Det kan naturligtvis vara både en bra och en dålig egenskap för en hund. Än så länge har jag inte sett att han har agerat på samma sätt med saker som varit läskiga. I och för sig, det enda som verkar en smula obehagligt just nu är trafik. Eftersom vi bor i skogen och för det mesta också rör oss i skogen så blir trafik förstås något obekant. Vi har varit inne i stan ett par gånger men där har han inte brytt sig, för där är trafiken konstant och rör sig ganska sakta. Mer spännande blir det förstås på landsvägen här i byn, där det växlar från 70 till 50 och tillbaka upp till 70. Vi tittar på bilar en liten stund varje dag, både med och utan sällskap av de andra hundarna. Orion tycker inte att de är jätteläskiga, men målet är förstås att han ska ignorera dem helt. Han är inte bekymrad när vi går ner mot vägen, vilket jag tolkar som att han inte har skapat obehagliga minnesbilder av att befinna sig där.

Vi tränar en eller flera små stunder varje dag. Ingenting särskilt strukturerat, utan mest att vi lär känna varandra i träningssituationen. Orion är en liten tänkare och han verkar tycka att träningen är kul, vilket ju precis är vad jag är ute efter. Han har hela livet på sig att lära sig saker, men just att träningen ska upplevas som rolig vill jag såklart uppnå på en gång. Favoritbelöningarna såhär långt verkar vara snörboll (inte helt otippat, det är även Sirius och Tintins favorit) och köttbulle. Apropå köttbulle så har Orion en skön inställning till mat. Han äter alla sina mål med god aptit, men han är inte hetsig på maten utan är helt lugn medan jag gör i ordning måltider till alla fyra hundarna.

Ett filmklipp publicerat av Anna Åström (@annafantasium) Jan 23, 2016 kl. 11:50 PST

Det är inga konstigheter i hanteringen utan han accepterar snällt allt vi tränar på. Gosig är han också – ett av favoritställen att somna på är ovanpå Eriks mage och bröstkorg när de ligger i soffan tillsammans. Helst med nosen instoppad under husses haka. ♥ Än så länge är han rätt så tyst av sig (trots storasyskon som “inspirerar” med sina fina skall, ahem). Vi hörde honom faktiskt inte skälla ordentligt förrän igår kväll, då han skulle gå ut och kissa och blev så överraskad av regnet att han skällde åt det, hihi.

De andra hundarna då, vad tycker de om Orion nu efter en månad? Aska är väldigt fin med honom, långt över förväntan då hon brukar kunna vara väldigt “chefig” och ha åsikter om hur andra hundar ska bete sig. I början så var hon det och höll noga koll på Orion, men nu verkar hon ha bestämt sig för att han är okej. Han får såklart inte ta sig vilka friheter som helst, men hon låter honom gärna ligga nära och bryr sig inte när han leker för sig själv. Tintin gillar såklart sin nya lillebror, men han är också lite kluven i sin relation. Om vi bara hade haft Tintin och Orion så tror jag att det hade varit väldigt mycket bus, men nu håller sig Tintin lite på sin kant, som för att inte störa Sirius.

Sirius, ja. Han har också hunnit vänja sig vid Orion. Han har fortfarande åsikter om hur livligt Orion får leka inomhus, men emellanåt så “glömmer” han att vara griniga farbror Sirius och går och lägger sig i samma bädd som Orion eller kurar ihop sig bredvid honom på soffan. Det är som att se en upprepning av hur Sirius och Tintins relation växte fram, fast dit Sirius och Orion har kommit efter bara en månad tog det nog ett par år för Sirius och Tintin att nå till. Så jag känner mig nöjd. För att underlätta för alla så har vi faktiskt köpt några barngrindar från Ikea så att vi kan dela av lite här hemma vid behov. Nu har grindarna i stort sett stått öppna sen vi monterade upp dem, men det är skönt att ha möjligheten att stänga i alla fall om Sirius vill ha lite lugn och ro eller om Orion behöver få utrymme att röja inne en stund om det är för kallt för att vara ute. Utomhus har det aldrig varit några problem utan där umgås alla hundarna hur fint som helst. Så ja, jag är väldigt nöjd med hur långt vi har kommit med vår nya lilla flock på en månad.

Den 8 februari fyller Orion 5 månader. Då börjar en spännande period tycker jag, för det händer så mycket mellan 5 och 7 månader. Valpen blir unghund. Luddet blir päls. Åh, de ska bli så roligt att få vara med om!

Dearest Orion,

I will teach you things – necessary things and silly things alike.

I will give you exercise – walks in the woods, swift runs over fields. When you are older, you can join me when I ride my bike and go skiing.

I will let you sleep on the bed and the couch and the armchair and the rugs, and with your little head on my feet.

I will give you good food, yummy things to chew, and lots of treats. And you’ll get to lick a few plates as well.

I will give you lots of play time, with me and with other dogs. You will get lots of toys, too.

I will spoil you with necessary and unnecessary dog stuff – we can always do with another snazzy lead!

I will take you on adventures – we will swim in the sea and go hiking in the mountains.

I will groom you and trim your nails and clean your teeth, gently and with patience.

I will make sure that you get help from a veterinarian when it’s needed.

I will document our life together with thousands upon thousands of pictures. (Yes, you’ll get treats for posing.)

I will give you cuddles and kisses and closeness.

And I will love you. Every day, every moment, with all of my heart.

Welcome home! ♥

Till att börja med så vill jag skicka ett stort tack till alla er som har delat med er av varma och stöttande ord efter att Ruth fick somna in. ♥ Vi sörjer fortfarande varendaste dag, men sorgen är inte lika knivskarp och obarmhärtig.

Just nu kretsar tankarna mycket kring Orion. Idag är det bara en vecka tills vi styr bilen mot England för att hämta honom! De senaste dagarna har verkligen flugit förbi. Jag längtar så efter att få träffa honom igen. Senast vi sågs så var han sju veckor gammal, nu blir han femton veckor på tisdag. Kommer intrycket som jag fick av honom i oktober stämma med den lilla pys som vi får ta med oss hem? Eller kommer han att ha utvecklats åt något helt annat håll? Jag har fått några små rapporter från England och allt har varit positivt. Men det är förstås något helt annat att få en hund beskriven för sig, än att själv umgås med den eller att bara sitta och betrakta den.

Jag undrar om han kommer att tycka om mig?

Eller, rättare sagt, jag undrar hur lång tid det kommer ta innan han tycker om mig. Jag tycker att det är underbart, fantastiskt, ljuvligt hur mycket våra hundar tycker om mig. Hur de väljer att vara nära mig inne, hur de kommer och “kollar av” med mig när vi är ute på promenader. Jaja, jag vet att hundarna delvis gör så för att jag är en resurs för dem – det är ju skönt när jag kliar bakom öronen och på promenaden så kanske det kommer en godis ur fickan om en har tur. Men det är mer också. Jag är rätt säker på att hundarna älskar mig, precis som jag älskar dem. Blickarna och de förnöjda ansiktsuttrycken som vi utbyter. Och nu sitter jag och funderar över vart den kärleken kommer ifrån. Hur det gick till. Vad gjorde jag för att förtjäna den kärleken? Aska, som viftar på svansen när jag tittar på henne. Tintin, som skuttar fram till mig i skogen och gör krumsprång av glädje när jag skrattar åt honom. Sirius, som absolut måste sova på samma kudde som jag varenda natt.

Hur kommer det att vara med Orion? Nej, jag är inte ett dugg orolig över att han inte kommer att tycka om mig. Jag undrar bara när det kommer att hända. När vi för första gången utbyter den där blicken.

Hundkärleken har många små byggstenar, tror jag. Närhet, gos, mat, godis, träning, roliga promenader och äventyr. Resurser, alltså. Resurser som ger känslor – trygghet, förväntan, glädje. Och någonstans kärlek.

Ibland kommer den på en gång, som med Ruth. Ibland tar det ett bra tag, som med Tintin. För honom var vi länge bara ett par resursutdelare på två ben. Men sen, helt plötsligt, så såg jag den där kärleksblicken. Jag vet inte om vi hade ändrat något eller om det hade hänt något särskilt. Men kärleken var där.

Hur kommer det att hända med Orion? När, och vart ifrån, kommer den kärleken att komma? Det ska bli så spännande!

–

To begin with, I want to say thank-you to everyone who has shared such warm and kind words since we lost Ruth. ♥ We are still grieving every day, although the sadness is not quite as sharp and all-consuming.

Right now, my thoughts are full of Orion. Today, it’s only a week until we leave for England to pick him up! The past few days have really flown by. I’m so looking forward to seeing him again. When we parted, he was only seven weeks old, and on Tuesday he turns fifteen weeks old. Will my impression of him from back in October fit with the puppy we will be bringing home? Or will he have developed in a different direction? I’ve had some reports from England, and everything has been positive. But, of course, it’s very different to have a dog described to you, compared to spending time with it yourself, or just observing it.

I wonder if he will like me?

Or, more correctly, I wonder how long it will be before he’ll like me. I think that it’s wonderful how much our dogs like me. How they choose to be close to me indoors, how they keep returning to me on walks to “check up” on things. Yes, yes, I know that the dogs do this because I’m a resource to them – they enjoy when I scratch them behind the ears, and if they’re lucky they might just get a treat from my pocket on the walk. But there’s more. I’m pretty certain that my dogs love me like I love them. I see it in the looks and the pleased expressions that we share. And tonight, I’m pondering on where that love comes from. How it came to be. What did I do to earn that love? Aska, who wags her tail when I look at her. Tintin, who bounces up to me on walks and prances around in delight when I laugh at him. Sirius, who simply has to share my pillow every night.

What will it be like with Orion? Oh, I’m not worried that he won’t like me. I’m just curious when it will happen. When we’ll share that look.

A dog’s love is made from many little pieces, I think. Closeness, cuddles, food, treats, training, walks, and adventures. In other words, resources. Resources that result in feelings – safety, expectations, joy. And, somewhere, somehow, love.

Sometimes, it’s instant, like with Ruth. Sometimes, it takes a while, like with Tintin. For him, we were simply a couple of two-legged resource distributors for a long time. But then, all of a sudden, I saw that look of love in his eyes. I don’t know if we’d changed anything, or if anything unusual had happened. But the love was there.

How will it happen with Orion? When, and where from, will this love appear? I’m so excited to find out!

Fotat av Catt Le Huquet, tack! / Photo by Catt Le Huquet, thanks!