glimtar från grövelsjön / glimpses from grövelsjön

life in general
8 Comments

18-22 juni gav vi oss av till Grövelsjön för att avnjuta några vandringsdagar med bästa Gittan, Hateya och Jozine. Aska fick stanna hemma och bli bortskämd av Anna & Co.

Livet springer lite för fort förbi för att jag ska hinna med någon ordentlig reseberättelse, men här kommer åtminstone några bildglimtar från våra underbara dagar. ♥

June 18-22, we went to Grövelsjön to enjoy a few days of hiking with our friends Gitta, Hateya, and Jozine. Aska stayed at home this time, and was properly spoiled by Anna & Co.

Life is a bit too busy at the moment for a proper travel summary, but here are few pictures from our lovely days, at least. ♥

160625_03

160625_01

160625_02

160625_07

160625_04

160625_09

160625_06

Lunchpaus. ♥ / Lunch break. ♥

160625_08

160625_05

“Vila ni, jag fixar lunchen!” / “You just relax, I’ll take care of lunch!”

160625_11

160625_12

Renspaning! / Reindeer gazing!

160625_13

160625_10

160625_14

Jozine & Hateya

160625_19

160625_15

160625_16

160625_17

160625_18

160625_23

160625_21

160625_24

160625_22

160625_20

160625_25

Bästa vännerna Tintin & Jozine. / Best friends, Tintin & Jozine.

en lektion i lera / a lesson in mud

life in general
1 Comment

Idag har Orion och jag promenerat med Maria och hennes fina BC-flickor! Vi fick en jättehärlig långtur längs väg, över åkrar, på stigar, kalhyggen, helt “offroad” och vid en fin sjö. Tjusiga rådjur såg vi, och ett rovfågelpar som hade ett bo längst uppe i en tall. Givetvis hann vi med fikapaus också, nästan det viktigaste! ;) Orion tyckte att May, Pi, Lyn och Rhea var supercoola, men han skötte sig bra och lyssnade på hundspråket. Jag är så glad för de tillfällen då han får komma ut och träffa andra hundar på egen tass, annars blir det gärna att han tar rygg på sina “syskon” istället för att fundera själv hur en ska och inte ska göra.

Hemma hos Maria så passade jag på att gosa lite med hennes fina får och klappa de ljuvliga lammen. Svårt att inte drömma om en egen fårflock… :) Tack för en superhärlig dag, Maria & Co!

Today, Orion and I went for a lovely, long walk with our friend Maria and her darling Border Collie girls. Orion thought that May, Pi, Lyn, and Rhea were sooo cool, but he was well behaved and paid close attention to the nuances of doggy language. I’m so grateful for opportunities to let him meet new dogs on his own; if his “siblings” come along he’s more likely to copy whatever they do rather than do some thinking of his own. :)

160423_01

Finn ett fel! ;) / Spot the intruder! ;)

160423_02

En lerig hund är en lycklig hund! / A muddy dog is a happy dog!

160423_03

May & Lyn

160423_04

160423_08

Rhea

160423_09

160423_06

160423_05

160423_07

160423_11

160423_10

Pi

160423_12

160423_13

160423_14

160423_15

Badbrudar. ♥ / Beach girls. ♥

160423_16

Orion: “Alltså… Jag fattar inte. Va e grejen med det blöta?”
Orion: “I don’t get it? What’s the deal with the wet stuff?”

160423_19

160423_17

160423_18

160423_20

Lerig. Lycklig! :) / Muddy. Happy! :)

7 månader gammal / 7 months old

dogs
2 Comments

Idag fyller en viss liten rödtott 7 månader! Underbara unge, jag är så nöjd med honom. Orion är fortfarande väldigt mycket valp och ganska sen i mognaden – han har precis börjat prova på att lyfta på benet. Spökåldern har inträtt och jag har fullt upp med att hålla mig för skratt när han går på tårna och är misstänksam mot trehjulingar som grannen lämnat ute i sin trädgård. Vi tränar lite rallylydnad men väldigt mjukt och lugnt. Orion har inte lika stort föremålsintresse som Sirius och Tintin, så vi leker mycket tillsammans och lägger krut på att jobba upp det som finns. Eller ja, som synes av bilderna nedan så har han ett helt okej föremålsintresse, men inte det där smått maniska som kan bryta igenom vilken störning som helst. :) Han är helt underbar i all hantering och ligger på rygg och småslumrar när jag klipper hans klor. Han har jättetrevlig attityd till andra hundar och människor är det bästa som finns. Och han är sååå rolig att fotografera – det är bara att ge honom en leksak så studsar han runt och busar så fint framför kameran. :D

Today, a certain little readhead turns 7 months! He’s such a dearie, and I’m so pleased with him. Orion is still very much a puppy and seems to be a late bloomer – he’s just starting to try out the concept of cocking his leg. He has entered the “Seeing Ghosts” stage, and I’m trying my very best to keep from laughing when he tiptoes around and looks with great suspicion at the tricycles that our neighbour left out in their garden. We do a big of rally obedience training, but very gently and slowly. Orion is not quite as interested in toy as Sirius and Tintin are, so we spend a lot of time playing together to build up his interest. Well, as you will see from the pictures below, he’s not uninterested in toys, but he’s not completely manic about them to the point where I can use a toy to break through distractions. :) He’s so lovely to handle; when I trim his claws, he rolls over on his back and snoozes. He’s also very sweet and civil with other dogs, and he loves people best of all. And he’s sooo much fun to photograph – I just give him a toy, and he goes about bouncing around in front of my camera. :D

160408_01

160408_03

160408_04

160408_05

160408_02

160408_06

160408_07

160408_09

160408_08

ett oväntat paket

dogs
2 Comments

I förrgår så kom det plötsligt ett paket med posten. Jag hade inte beställt något så jag blev lite förbryllad, men jag kände genast igen klistermärket på paketet – det var från Vildhunden! Spännande! Vi har ju ett litet samarbete med Vildhunden. Inte så att vi är sponsrade av dem, men Vildhunden gillar mina bilder och jag gillar verkligen deras “tänk” och inriktning som företag. Så när de frågade om de fick använda en av mina bilder på Tintin med en klövjeväska från dem i en annons så sa jag tveklöst ja. Annonsbilder är annars ganska dyra att köpa in, men för mig kändes det självklart att låna ut bilden och därmed stötta ett litet företag så att de förhoppningsvis kan få växa. :)

Och som tack så dök det alltså upp ett litet överraskningspaket! Egentligen borde väl Tintin ha fått öppna, men eftersom Orion aldrig hade fått prova tidigare så lät jag honom börja.

160201_01

“Det luktar gott härinne!”

160201_04

“Åååh, ett HORN! Ge mäj!”

160201_02

“Eh, hallå där,” sa Tintin. “Vem är det som har varit modell här egentligen?!”

160201_05

Lever- och blåbärsgodis från Vildmarkens by Åre. Typ så gött att ögonen går i kors. ;)

160201_03

Och kolla! Ett superfint reflexkoppel från Hurtta. Vi har redan provat det och jag gillar det verkligen!

160201_06

…fast nästan lika spännande som sakerna var förstås fyllningspappret! ^_^

160201_07

“Jag gillar det här med att vara fotomodell!”
Vildhunden skickade även med ett ex av tidningen med annonsen i! Visst gör sig Tintin bra i tryck?

Tack snälla Vildhunden för det fina paketet! Vi tycker att det är så roligt att få samarbeta med er. Hoppas att ni får en massa nya kunder från den fina annonsen!

fluffy friends

dogs
Comments Off on fluffy friends

Today, Orion and I met up with our Finnish Lapphund friends – Finn, Lumi, and Dolly. I want to give Orion the opportunity to meet dogs on his own, without the support or hindrance from our other dogs. I really like his attitude so far; he’s friendly but sensible. The Lapphunds played a bit of tackling and wrestling, but Orion doesn’t enjoy that as much as they do, so he stayed out of their way when they got too rowdy and stalked them a bit instead. :) We had a lovely couple of ours out, walking and talking. Afterwards, Orion and I went home with Anna, Mikael, Finn, and Lumi for a cup of tea and some photography talk. Orion was a very well-behaved visitor today, and I’m so proud of him. ♥

160130_02

“Okay, they don’t really look like sheep, but they’re fluffy – I can work with this!”

160130_18

“That’s right, move along now, my Pretend Sheep!” ;)

160130_04

160130_08

Orion borrowed Dolly’s squeaky ball – I might have to buy him his own!

160130_07

160130_03

Gorgeous Dolly.

160130_10

“Oi! Stop staring at my butt!”

160130_11

Lappie Games. ♥

160130_16

Brothers Fluff, Finn & Lumi.

160130_05

Ready, steady… PLAY!

160130_09

This boy. Wow. ♥

160130_15

160130_01

Lumi, six months old.

160130_19

The snow is all but gone, but the dogs don’t seem to mind.
Who cares about the weather, as long as you can go outside and have fun!

 

en månad med orion

dogs
1 Comment

Hoppla. Januari månad har verkligen galopperat förbi. Jag tänkte skriva ner lite om den första tiden med Orion, om mina intryck av honom.

160126_03

Det är häftigt att lära känna en valp, eftersom valpar förändras hela tiden. Det som var självklart igår kan vara annorlunda imorgon. Jag tittar mycket på Orion, låter min hjärna och mitt hjärta lära sig hur han ser ut och vem han är. “Hur han ser ut?” tänker ni kanske. “Det vet du väl?” Jojo, jag vet att han är en röd border collie med bred bläs och (för det mesta) tippöron, att han har en hel vit strumpa på vänster fram men rött på en tredjedel av höger fram, och så har han tre prickar på höger framben som ser precis ut som Orions bälte i stjärnbilden som han är döpt efter. Men när jag blundar så är han som en ofärdig skiss för min inre blick. Dels för att han växer och förändras hela tiden, såklart, men också för att det tar längre tid än en månad att verkligen lära sig någons utseende utan och innan. När jag blundar och tänker på Ruth så är det ingen skiss, då är det en bild så detaljrik att om jag hade kunnat teckna, så hade jag kunnat återge henne till perfektion. Varje grått hårstrå, varje svart pigmentfläck i det vita, alla lockarna på ryggen. Alla talande blickar och uttryck. Det är en härligt pirrande känsla att få lägga till mentala penseldrag på min bild av Orion.

160108_02

Orions bälte.

Vem är han då? En ganska sansad valp, till att börja med. Kanske delvis för att jag jämför med den som senast var valp här hemma, virvelvinden Tintin. Men även när jag tänker lite mera objektivt så jo, det sansade intrycket kvarstår. Jag är väldigt glad över Orions fina inställning till människor. Återigen så jämför jag med Tintin – Tin är mer översvallande glad mot människor. Hos honom så upplever jag att det bottnar i en osäkerhet, som gör att han överkompenserar och blir överdrivet klängig istället. Orion har hälsat glatt på alla som han har fått träffa och låter sig gärna gosas med en stund. Sen är han helt nöjd med att fortsätta med vad vi gjorde innan.

160119_01

Jag har lagt märke till vilka starka minnesbilder Orion bildar. Om han har upplevt något positivt på en promenad – typ hälsat på en snäll granne – så har han varit noga med att kolla av platsen varje gång som vi passerat den sen. Det kan naturligtvis vara både en bra och en dålig egenskap för en hund. Än så länge har jag inte sett att han har agerat på samma sätt med saker som varit läskiga. I och för sig, det enda som verkar en smula obehagligt just nu är trafik. Eftersom vi bor i skogen och för det mesta också rör oss i skogen så blir trafik förstås något obekant. Vi har varit inne i stan ett par gånger men där har han inte brytt sig, för där är trafiken konstant och rör sig ganska sakta. Mer spännande blir det förstås på landsvägen här i byn, där det växlar från 70 till 50 och tillbaka upp till 70. Vi tittar på bilar en liten stund varje dag, både med och utan sällskap av de andra hundarna. Orion tycker inte att de är jätteläskiga, men målet är förstås att han ska ignorera dem helt. Han är inte bekymrad när vi går ner mot vägen, vilket jag tolkar som att han inte har skapat obehagliga minnesbilder av att befinna sig där.

160121_02

Vi tränar en eller flera små stunder varje dag. Ingenting särskilt strukturerat, utan mest att vi lär känna varandra i träningssituationen. Orion är en liten tänkare och han verkar tycka att träningen är kul, vilket ju precis är vad jag är ute efter. Han har hela livet på sig att lära sig saker, men just att träningen ska upplevas som rolig vill jag såklart uppnå på en gång. Favoritbelöningarna såhär långt verkar vara snörboll (inte helt otippat, det är även Sirius och Tintins favorit) och köttbulle. Apropå köttbulle så har Orion en skön inställning till mat. Han äter alla sina mål med god aptit, men han är inte hetsig på maten utan är helt lugn medan jag gör i ordning måltider till alla fyra hundarna.


Det är inga konstigheter i hanteringen utan han accepterar snällt allt vi tränar på. Gosig är han också – ett av favoritställen att somna på är ovanpå Eriks mage och bröstkorg när de ligger i soffan tillsammans. Helst med nosen instoppad under husses haka. ♥ Än så länge är han rätt så tyst av sig (trots storasyskon som “inspirerar” med sina fina skall, ahem). Vi hörde honom faktiskt inte skälla ordentligt förrän igår kväll, då han skulle gå ut och kissa och blev så överraskad av regnet att han skällde åt det, hihi.

160128_01

De andra hundarna då, vad tycker de om Orion nu efter en månad? Aska är väldigt fin med honom, långt över förväntan då hon brukar kunna vara väldigt “chefig” och ha åsikter om hur andra hundar ska bete sig. I början så var hon det och höll noga koll på Orion, men nu verkar hon ha bestämt sig för att han är okej. Han får såklart inte ta sig vilka friheter som helst, men hon låter honom gärna ligga nära och bryr sig inte när han leker för sig själv. Tintin gillar såklart sin nya lillebror, men han är också lite kluven i sin relation. Om vi bara hade haft Tintin och Orion så tror jag att det hade varit väldigt mycket bus, men nu håller sig Tintin lite på sin kant, som för att inte störa Sirius.

Sirius, ja. Han har också hunnit vänja sig vid Orion. Han har fortfarande åsikter om hur livligt Orion får leka inomhus, men emellanåt så “glömmer” han att vara griniga farbror Sirius och går och lägger sig i samma bädd som Orion eller kurar ihop sig bredvid honom på soffan. Det är som att se en upprepning av hur Sirius och Tintins relation växte fram, fast dit Sirius och Orion har kommit efter bara en månad tog det nog ett par år för Sirius och Tintin att nå till. Så jag känner mig nöjd. För att underlätta för alla så har vi faktiskt köpt några barngrindar från Ikea så att vi kan dela av lite här hemma vid behov. Nu har grindarna i stort sett stått öppna sen vi monterade upp dem, men det är skönt att ha möjligheten att stänga i alla fall om Sirius vill ha lite lugn och ro eller om Orion behöver få utrymme att röja inne en stund om det är för kallt för att vara ute. Utomhus har det aldrig varit några problem utan där umgås alla hundarna hur fint som helst. Så ja, jag är väldigt nöjd med hur långt vi har kommit med vår nya lilla flock på en månad.

160126_02

160128_02

Den 8 februari fyller Orion 5 månader. Då börjar en spännande period tycker jag, för det händer så mycket mellan 5 och 7 månader. Valpen blir unghund. Luddet blir päls. Åh, de ska bli så roligt att få vara med om!

nya vänner / making friends

dogs, people
2 Comments

Idag har Orion fått träffa våra lappisbästisar Finn och Lumi, och såklart deras tvåbeningar Anna och Mikael också. Lumi är ungefär en månad äldre än Orion. De lekte jättefint tillsammans från första stund, så härligt att se. När de hade fått träffas på tumantass lite så släppte vi ut resten av gänget och det var inga konstigheter. Så underbart med hundar som bara går ihop och trivs tillsammans. :)

Här hemma går det framåt också, tycker jag. Sirius har nog förstått att Orion är här för att stanna och är mer avslappnad. Vi ser till att hundarna är ordentligt aktiverade och motionerade, då blir det förstås mer harmoniskt överlag och lättare för alla att acceptera varandra och slappa tillsammans.

Igår och i förrgår så började jag klicka in Orion. Kunde inte hålla mig. ;) När energin var på topp tidigare ikväll så hade vi första lilla “träningspasset”. Vi busade lite tillsammans ovanpå sängen och så såg jag om Orion tänkte bjuda på något beteende. När jag satt nedanför sängen och han var ovanpå den så la han sig självmant, vilket jag klickade för. Sedan flyttade jag på mig så att jag satt på golvet på andra sidan sängen – han skuttade efter och la sig ner igen för att komma på samma nivå som mitt ansikte. Klick! Jag fick verkligen hålla band på mig för att inte göra för många repetitioner. Så himla kul att se i Orions ögon hur han börjar fundera och klura. Åh, tänk så mycket kul vi ska ha framöver! :)

Today, Orion has met our Lappie besties Finn and Lumi, and of course their humans Anna and Mikael as well. Lumi is about a month older than Orion. They played really well together from the go, it was lovely to see. When they had played alone for a while, we let out the rest of the gang and there were no troubles. It’s so nice to have dogs who just get along and have fun together. :)

We’re doing well at home, too, I think. Sirius seems to have understood that Orion is here to stay, and he’s a bit more relaxed. We make extra sure to give the dogs plenty of exercise and training right now, because that helps to keep everything harmonious and then it’s just easier for everyone to accept each other.

Yesterday and the day before, I started teaching the clicker to Orion. I couldn’t help myself! ;) When he was extra lively earlier tonight, we had our first little “training session”. We played together on top of the bed, and I looked to see if Orion would offer up any good behaviours. When I was sitting on the floor next to the bed and he was on top of it, he chose to lay down, and I clicked. Then I moved so that I was sitting on the floor on the other side of the bed – he hopped along after me and lay down again to get down to my eye level. Click! I had to restrain myself so that I wouldn’t do too many repetitions. I so enjoyed seeing Orion pondering and trying to work out what triggered the click. Oh, we’re going to have so much fun together! :)

160103_04

160103_01

160103_03

160103_02

160103_05

160103_06

160103_08

160103_07

160103_10

160103_14

160103_15

160103_09

160103_11

160103_12

160103_13

160103_16

160103_17

160103_18

Dricka blåbärssoppa från kåsa – väldigt viktig kunskap! ;)
Drinking blueberry soup from a cup – very important life skill! ;)

160103_19

och så var de fyra igen / and then there were four, again

dogs, life in general
2 Comments

Årets sista dag. Imorgon är det en månad sedan vi förlorade Ruth. Idag har tårarna kommit några gånger, helt utan anledning egentligen. Även fast livet går vidare och tillvaron helt plötsligt är full av rött fluff så är saknaden lika stor. Ja, det är väl så det ska vara, när en har förlorat någon som en älskade så mycket och innerligt.

Orion sköter sig över förväntan! Varken kiss eller bajs inne. Äter bra, sover duktigt, är inte allt för störig mot Sirius. Modig och nyfiken, älskar godis och leksaker. Tintin gillar honom förstås och de har redan busat ordentligt tillsammans flera gånger. Aska bryr sig inte nämnvärt. Förutom när Orion gör något som han inte får, för då morrar hon åt honom. Det är fantastiskt hur hon vet precis vad han får och inte får göra! Han kan busa hur vilt som helst med leksaker utan att hon bryr sig, men sekunden som han sätter tänderna i en lådknopp, köksstol eller sko så säger hon till. Han bryr sig inte så mycket om hennes morr, men det är väldigt hjälpsamt för oss så att vi kan vara där och byta mot en leksak. Sirius gillar förstås inte alls Orion – han tycker att valpar är äckelpäckel. Men det visste vi innan och vi vet att det blir bättre, så vi gör det bästa av situationen. Orion har börjat lära sig att låta Sirius vara ifred och Sirius får beröm och godbitar när han ignorerar Orion. Utomhus är det inga som helst problem och inne är vi med och vägleder.

2015 var ett fint år, alldeles till på slutet. Jag vet att vi upplevde massor av underbara stunder, men just nu hänger förlusten av Ruth som en svart gardin över hela året. Jag ser fram emot 2016 – att få se Orion växa, att komma ut och tävla med Tintin, att bara få rå om Aska och Sirius och njuta av dem. Minst en fjälltur ska vi hinna med. Många vänner ska vi träffa och glädjas åt. Kanske hittar vi äntligen det där huset som vi drömmer om?

Nu slår vi oss ner för ett stillsamt nyårsfirande, bara Erik, jag och våra fyra hundar. Vi är ganska förskonade från smällare här ute på landet, tack och lov. Vi får höja volymen på musiken runt tolvslaget, men annars är det ingen större fara.

Jag önskar alla bloggläsare ett Gott Nytt År 2016! Lämnar er med några dagsfärska bilder. ♥

The last day of the year. Tomorrow, it will be exactly a month since we lost Ruth. Tears have come to my eyes, several times today, for no apparent reason. Even though life goes on and is suddenly full of red fluff, I still miss her just as much. I guess that’s how it’s supposed to be, when you have lost someone you loved so deeply and dearly.

Orion is doing really well! He hasn’t messed indoors at all. He eats and sleeps well, and isn’t too annoying towards Sirius. He’s brave and curious, loves treats and toys. Tintin adores him, of course, and they have had several fun play sessions already. Aska doesn’t really care either way. Except when Orion does something he’s not allowed to, because then she growls at him. It’s fascinating how she knows exatly what he’s allowed to do and what he shouldn’t. He can play ever so noisily with toys and she won’t care, but the second he starts chewing a drawer handle, kitchen chair, or shoe, she lets us know. Orion doesn’t really care about her growling, but it’s very helpful for us to be told when we need to go there and offer him something else to chew. Sirius really dislikes Orion – he thinks that all puppies are awful. But we knew that before we brought Orion home, and we also know that it will get better, so we try to make the best of our current situation. Orion is learning to leave his uncle Sirius alone, and Sirius is praised and given treats when he ignores his nephew. Outside, they are absolutely fine, and indoors we’re with them and guiding them.

2015 was a nice year for us, up until the very end. I know that we experienced many wonderful moments, but right now the loss of Ruth hangs like a black curtain over the whole year. I’m looking forward to 2016 – watching Orion grow, competing some more with Tintin, and just enjoying the company of Aska and Sirius. We’re planning at least one trip to the mountains. We have such lovely friends and family members to spend time with. Perhaps we’ll find that house we’re dreaming about?

Now, we’re settling down for a peaceful new year’s celebration, just Erik, the dogs, and myself. Fortunately, we don’t get a lot of fireworks where we live. We usually just turn up the music around midnight to block out the few fireworks we do get then, but apart from that it should be quiet.

I want to wish you all a very Happy New Year for 2016! I’ll leave you with some pictures from earlier today. ♥

151231_02

151231_03

151231_04

151231_05

151231_09

151231_08

151231_12

151231_10

151231_06

151231_07

151231_11

151231_13

151231_14

151231_16

151231_17

151231_15

151231_18

välkommen hem, orion / welcome home, orion

dogs
3 Comments

151231_01

Dearest Orion,

I will teach you things – necessary things and silly things alike.

I will give you exercise – walks in the woods, swift runs over fields. When you are older, you can join me when I ride my bike and go skiing.

I will let you sleep on the bed and the couch and the armchair and the rugs, and with your little head on my feet.

I will give you good food, yummy things to chew, and lots of treats. And you’ll get to lick a few plates as well.

I will give you lots of play time, with me and with other dogs. You will get lots of toys, too.

I will spoil you with necessary and unnecessary dog stuff – we can always do with another snazzy lead!

I will take you on adventures – we will swim in the sea and go hiking in the mountains.

I will groom you and trim your nails and clean your teeth, gently and with patience.

I will make sure that you get help from a veterinarian when it’s needed.

I will document our life together with thousands upon thousands of pictures. (Yes, you’ll get treats for posing.)

I will give you cuddles and kisses and closeness.

And I will love you. Every day, every moment, with all of my heart.

Welcome home! ♥

vart kommer kärleken ifrån? / where does the love come from?

dogs
8 Comments

Till att börja med så vill jag skicka ett stort tack till alla er som har delat med er av varma och stöttande ord efter att Ruth fick somna in. Vi sörjer fortfarande varendaste dag, men sorgen är inte lika knivskarp och obarmhärtig.

Just nu kretsar tankarna mycket kring Orion. Idag är det bara en vecka tills vi styr bilen mot England för att hämta honom! De senaste dagarna har verkligen flugit förbi. Jag längtar så efter att få träffa honom igen. Senast vi sågs så var han sju veckor gammal, nu blir han femton veckor på tisdag. Kommer intrycket som jag fick av honom i oktober stämma med den lilla pys som vi får ta med oss hem? Eller kommer han att ha utvecklats åt något helt annat håll? Jag har fått några små rapporter från England och allt har varit positivt. Men det är förstås något helt annat att få en hund beskriven för sig, än att själv umgås med den eller att bara sitta och betrakta den.

Jag undrar om han kommer att tycka om mig?

Eller, rättare sagt, jag undrar hur lång tid det kommer ta innan han tycker om mig. Jag tycker att det är underbart, fantastiskt, ljuvligt hur mycket våra hundar tycker om mig. Hur de väljer att vara nära mig inne, hur de kommer och “kollar av” med mig när vi är ute på promenader. Jaja, jag vet att hundarna delvis gör så för att jag är en resurs för dem – det är ju skönt när jag kliar bakom öronen och på promenaden så kanske det kommer en godis ur fickan om en har tur. Men det är mer också. Jag är rätt säker på att hundarna älskar mig, precis som jag älskar dem. Blickarna och de förnöjda ansiktsuttrycken som vi utbyter. Och nu sitter jag och funderar över vart den kärleken kommer ifrån. Hur det gick till. Vad gjorde jag för att förtjäna den kärleken? Aska, som viftar på svansen när jag tittar på henne. Tintin, som skuttar fram till mig i skogen och gör krumsprång av glädje när jag skrattar åt honom. Sirius, som absolut måste sova på samma kudde som jag varenda natt.

Hur kommer det att vara med Orion? Nej, jag är inte ett dugg orolig över att han inte kommer att tycka om mig. Jag undrar bara när det kommer att hända. När vi för första gången utbyter den där blicken.

Hundkärleken har många små byggstenar, tror jag. Närhet, gos, mat, godis, träning, roliga promenader och äventyr. Resurser, alltså. Resurser som ger känslor – trygghet, förväntan, glädje. Och någonstans kärlek.

Ibland kommer den på en gång, som med Ruth. Ibland tar det ett bra tag, som med Tintin. För honom var vi länge bara ett par resursutdelare på två ben. Men sen, helt plötsligt, så såg jag den där kärleksblicken. Jag vet inte om vi hade ändrat något eller om det hade hänt något särskilt. Men kärleken var där.

Hur kommer det att hända med Orion? När, och vart ifrån, kommer den kärleken att komma? Det ska bli så spännande!

To begin with, I want to say thank-you to everyone who has shared such warm and kind words since we lost Ruth.  We are still grieving every day, although the sadness is not quite as sharp and all-consuming.

Right now, my thoughts are full of Orion. Today, it’s only a week until we leave for England to pick him up! The past few days have really flown by. I’m so looking forward to seeing him again. When we parted, he was only seven weeks old, and on Tuesday he turns fifteen weeks old. Will my impression of him from back in October fit with the puppy we will be bringing home? Or will he have developed in a different direction? I’ve had some reports from England, and everything has been positive. But, of course, it’s very different to have a dog described to you, compared to spending time with it yourself, or just observing it.

I wonder if he will like me?

Or, more correctly, I wonder how long it will be before he’ll like me. I think that it’s wonderful how much our dogs like me. How they choose to be close to me indoors, how they keep returning to me on walks to “check up” on things. Yes, yes, I know that the dogs do this because I’m a resource to them – they enjoy when I scratch them behind the ears, and if they’re lucky they might just get a treat from my pocket on the walk. But there’s more. I’m pretty certain that my dogs love me like I love them. I see it in the looks and the pleased expressions that we share. And tonight, I’m pondering on where that love comes from. How it came to be. What did I do to earn that love? Aska, who wags her tail when I look at her. Tintin, who bounces up to me on walks and prances around in delight when I laugh at him. Sirius, who simply has to share my pillow every night.

What will it be like with Orion? Oh, I’m not worried that he won’t like me. I’m just curious when it will happen. When we’ll share that look.

A dog’s love is made from many little pieces, I think. Closeness, cuddles, food, treats, training, walks, and adventures. In other words, resources. Resources that result in feelings – safety, expectations, joy. And, somewhere, somehow, love.

Sometimes, it’s instant, like with Ruth. Sometimes, it takes a while, like with Tintin. For him, we were simply a couple of two-legged resource distributors for a long time. But then, all of a sudden, I saw that look of love in his eyes. I don’t know if we’d changed anything, or if anything unusual had happened. But the love was there.

How will it happen with Orion? When, and where from, will this love appear? I’m so excited to find out!

151215_02

151217_01

Fotat av Catt Le Huquet, tack! / Photo by Catt Le Huquet, thanks!

151123_02