Fantasiums Fotoblogg

tell a tale of peaceful slumber
of happy dreams and satisfaction

(be careful with whose advice you buy
but be patient with those who supply it)

Fendi - Lundecock’s Be Bop A Lula

Vincent föll som en kägla - och vem kan egentligen klandra honom, så söt och flörtig som Fendi är? ;)

Gucci, augusti 2007.

För många avsked på alldeles för kort tid, som om inte vintern var tillräckligt mörk och kall redan. Hjärtat värker och ögonen tåras obevekligen när jag försöker förstå att jag aldrig kommer få träffa Gucci igen, att han aldrig kommer att springa med och skälla på mina hundar mer. Naturligtvis är jag ledsen för egen del, men framför allt för matte Elaine som nu har mist sin vän Frida och sin älskade vovve Gucci med bara några veckors mellanrum. Det är inte rättvist på något sätt.

Fast en liten tröst är det, åtminstone för mig, när jag blundar och för mitt inre öga ser hur Frida, klädd i en ljus sommarklänning, kommer vandrande över de evigt gröna ängarna och möter en skuttande, smärtfri Gucci med svansen ivrigt viftande.

If there are no dogs in heaven then, when I die, I want to go where they went.

Gott fika på BIM med finaste Emma.

Mars 2009 - bekantar sig med djupsnön i Forsa.

April 2009 - ganska nöjd med att Det Vita smälte bort.

Maj 2009 - mumsar långrot utanför folkhögskolan i Forsa.

Juni 2009 - på fjällresa till Grövelsjön.

Juli 2009 - någon storsimmare blev det inte av Ruth, men att plaska lite var helt okej.

Augusti 2009 - mys med matte i hängmattan i Hudiksvall. Fotat av Ida Åström.

September 2009 - utsikt över Sidsjön i Sundsvall, vår nya hemstad.

Oktober 2009 - på tur i Sundsvallsskogarna.

November 2009 - ligger bredvid husse i tvsoffan och zappar bland kanalerna.

December 2009 - urfälld Ruth får hjälp av “morfar” att öppna julklappsbenet.

Januari 2010 - Ruth är numer van vid de vita massorna.

Februari 2010 - mitt hjärtas lilla storöra.

På torsdag är det precis ett år sedan Ruth lämnade England och kom till Sverige för att bo hos mig och sina småsyskon. Det var många som ifrågasatte mitt beslut att ta hem henne - det kostade skjortan, jag hade ju redan två hundar, hon var nästan åtta år så var det verkligen “värt” att ta hit henne, leva med och älska henne när vi inte skulle få så många år tillsammans?

Några gånger under det gångna året har jag själv ställt mig frågan om det var rätt att rycka bort Ruth från den plats där hon fötts och levt i nästan åtta år, från hundarna och människorna som hon kände. Kanske hon saknar dem?

Men sanningen är att jag bara behöver kasta en blick på Ruth för att både andras och mina egna funderingar ska besvaras. Enda sedan min allra första dag som au pair-flicka i England då Ruth stack en trösterik nos i mitt öra och blåste bort min hemlängtan så har det varit hon och jag. Jag tror att hon trivdes bra på kenneln; Ruth är en sådan hund som går ihop med allt och alla och inte gör en fluga förnär. Men faktum kvarstår att på kenneln finns mer än tjugo andra hundar och nya au pairer brukar falla för de yngre vovvarna. Hos mig så behöver Ruth bara dela uppmärksamheten med två andra hundar (och sanningen att säga så snyltar hon nog till sig mer än sin beskärda del), hon får sova på min säng varje natt och det finns alltid plats för henne i soffan, under skrivbordet, på bästa tiggposition, ja, överallt. Ruth, som varit kräsen och knappt ätit upp en hel skål mat i hela sitt liv, äter nu med god aptit varje dag. Hon busar med Aska och Sirius, hon gnager glatt och högljutt på något av de sjuttioelva tuggben som ligger spridda i lägenheten, hon möter nya människor och hundar och beundras var hon än går.

Allt detta gör att jag tror att hon trivs bra, att jag har gett henne ett bekvämt och lyckligt hundliv. Och när hon kommer och puffar på mig med sin lilla, lilla nos och tittar på mig med sina mörka, mörka ögon - då vet jag.

Tack för det här året, min finaste Struth. Jag hoppas att vi får många fler.

Finaste finbesöket.

Irländare i snön.

Lyckliga vilddjur.

Finns det hjärterum… Fotat av Anthony Davis.

Aska med sin alldeles egna människa.

Jag känner mig så väl omhändertagen, trygg och älskad. Just nu finns det tröst och styrka överallt - hundra händer att hålla i, otaliga axlar att luta mig mot. Tankarna rullar glasklara och enkla runt i mitt huvud för en gångs skull och jag är säker på att ni, alla ni som betyder så mycket för mig, tycker om mig jämt. Skillnaden är att just nu så kan jag se och känna det.

Sju timmar efter hennes avfärd så saknar jag redan min bästa vän så att det värker i själen. Samtidigt så är ensamheten vilsam och smultronsöt när man har bott mer eller mindre ovanpå varandra i en vecka.

Jag tänker fortfarande så mycket på Frida. På sätt och vis skulle jag jättegärna vilja gå på hennes begravning. Inte för att jag är speciellt duktig på det där med att säga farväl för alltid, nej, jag är hon som gråter de största, flesta och snorigaste tårarna. Men med min närvaro skulle jag vilja berätta för Fridas anhöriga precis hur mycket hennes liv betydde och betyder för mig, hur hon sträckte ut en varm hand genom den oändliga webrymden och rörde vid mitt hjärta. Fridas minne förtjänar en överfull kyrka där alla dörrar och fönster måste ställas på vid gavel så att de som inte får plats, de som står utanför, också kan ta del av det sista stora vi älskar dig, ta hand om dig, pussa Madicken på nosen från oss, hejdå!

Nästa vecka blir till 110% full av aktivtet och produktivitet när ännu en redaktionsövning drar igång i skolan. Papperstidning, webtidning, webradio och webtv ska produceras tillsammans med våra journalistsyskon. Jag hoppas kunna frammana en respektabel mängd pepp och entusiasm; just nu så ligger de i djup dvala under det obönhörligt växande snötäcket. Kom snart, snälla vår - lyft sagda täcke upp och skaka det hårt, piska det rappt så att dunen virvlar runt, fångas av en sunnanvind och blåser bort tills nästa vinter.