Tänkte dela med mig av lite utställningsinformation som jag hittade igår, tror det kanske kan vara av intresse.

På www.konstkalendern.se finns information om olika konstutställningar på gallerier runt om i landet. Om man är intresserad av att titta på konst eller kanske ställa ut själv kan det vara en bra sida att besöka.

Lycka till med livet!

Kan passa på att meddela att jag, Stella och Katti nu har en utställning på Fotovideo i Stockholm så om ni har vägarna förbi storstan kan ni ju ta en titt :)
Mer info finns här på min blogg  och snart även på fotovideo.se 
Kan tyvärr inte lägga upp några bilder nu, har inget fungerande bildredigeringsprogram för tillfället… 

Vill även passa på att tacka Erik. Tack för allt du gjort för oss, tack för all kunskap du spridit, all tid du lagt ner och tack för ditt brinnande engagemang för oss som individer och utbildningen. Jag kan garantera att i alla fall jag kommer fortsätta höra av mig med mina korkade frågor då och då. ;)

På återseendekram

Bjuder på en liten bildserie till Roberts och Stellas ära.
En rolig stund av vänskapligt plågeri och hånskratt en sen kväll i källarens datasal.

Vissa behöver inte göra sig till för att skapa en bisarr och rolig situation, det räcker att de är sig själva :)
Tack för att ni är så underbart sköna min två vänner!

Kanske lite sent men här kommer ett gäng bilder från föreläsningen vi hade för några veckor sedan. En bild på varje föreläsare och lite förberedelseflum, som vanligt.

Alla fokuserar, koncentrerar sig och förbereder sig på sitt eget sätt…

I Norge använder de visst mikrofoner på ett helt annat vis än i Sverige, eller så är det bara det vanliga fenomenet, de använder hjärnan på ett annat sätt…

Förväntansfulla fotoelever uppradade på främre raden, såklart!

Efter en snygg inledning av Lisa och Robert, under lite tekniskt trassel, är Mariell först ut som föreläsare. Hon inleder sitt föredrag med att visa en film, http://www.youtube.com/watch?v=MaYXNyKMNYI (regisserad av Ole Jansson och filmad av Jakob från skolans filmlinje) där man tydligt ser Mariells framtidsplaner, att bli krigsfotograf.

Anna fortsätter hela kalaset med att prata om sina favoritmotiv, hundar. 

Sedan är det Stella som öppnar munnen, säger några väl valda ord och visar ett bildspel utan snack.

Erica pratar med sin entusiastiska berättarröst och iver om mötet med “köttgrytan”, tror väl ingen kan undgå att dra på mungiporna när man får lyssna till någon av hennes intressanta och detaljrika fotograferingsberättelser!

Lisa berättar om sina kreativa idéer, här innehållande mängder med kokta ärtor. Mycket kan man roa sig med, varför då inte koka x antal kastruller med ärtor som hunden sedan glupskt börjar tugga i sig?

Just det, då var det jag då… Stella som fick ta hand om min lilla djuriska kamera medans jag pladdrade var vänlig nog att fyra av några skott även mot mig, när jag berättade om mina naturfotografiska tankar.

Sist men inte minst killig var Robert som här talar om mötet med en liten tant. En av hans många dokumentära bilder.

Under året har man ju fått stå ut med den ena kameran efter den andra riktad mot sin nuna eller åtminstone någon kroppsdel, titt som tätt. Nu har vi kommit till den dag då den icke människofotograferande lilla oskyldiga naturfotografen lyckats skrapa ihop några bilder på de, ja vad heter det… vänliga klasskamraterna? Dags att betala tillbaka lite av den skuld jag står i till några av mina kära vänner…

Varför då inte börja med Mariell, den sovande krigsfotografen som hade varit lika hård, kall och död som stenen hon här sällskapar med, om hon vid detta tillfälle hade befunnit sig vid fronten.
Hon visar tydligt i den här bilden vad hon tycker om att följa med den lilla mossiga och träiga naturfotografen ut i skogen för att vänta på de vilda djuren. Jag gillar ditt sällskap också Mariell!
Kan lite vänligt uttrycka det så att Mariell njuter av upplevelsen på sitt eget sätt…

Sen har vi Anna, den lite mer förstående kvinnan som delar mitt intresse för djur och natur. Som ni ser sitter hon lugnt, harmoniskt och njutandes i den grönskande skogen. En klok person som har förstånd att hålla sig vaken vid ett sådant här tillfälle, även fast hon fotar med en Canon… Måste bara tillägga att jag tycker att hon smälter in fint i miljön, inte bara med tanke på det karraktäristiska långa håret.

Men vad har vi här? Jo, en behårad Robert, stilig som vanligt, klassens… kille, ja just det, hörs ju på namnet RåBert.
Men hur går det ihop egentligen, håret alltså, inte könet…

Ja just det! Anna är givmild och delar med sig som vanligt, en vänlig själ på många sätt! Det lustiga är nog att hon har en så lång arm…

Slutligen, vad passar då bättre än en bild på vår gladlynte och dansante lärare Erik? Fråga inte mej, för jag kunde då inte komma på något… 

Lyckliga kvittringar från ett förvildat litet troll

Här är en bild för alla er som undrar hur världen ser ut genom en gräsandnäbb…! 

Nästa vecka kommer en bild på världen genom en norrmans öron…
Jag är säker på att ni förstår hur jag tänker ;)

Idag har varit en spännande dag på många sätt… Vi i klassen var till Bodarnagrottorna i Iggesund och det var med nöd och näppe som alla lyckades ta sig tillbaka till skolan helskinnade… Men det är en annan historia… För nu är det Franks story som ska berättas!

 Innan vi kröp ner i grottan under marken satt Frank på en sten och var lite bitter, jag vet faktiskt inte varför men alla dagar kan ju inte vara ens bästa…

 Den lite surmulna attityden satt kvar ett tag och han började kaxa med en sylvass istapp som hängde från det låga grottaket. Att sätta sig precis under den och muttra hånande små väsningar skulle kanske inte jag tycka var den bästa idén… Men istappen hände kvar och efter att Frank hade fått avreagera sig lite började hans dåliga humör att rinnan av honom.

 Så vi fortsatte vårt krälande några meter under markytan. Frank höll kolla på repet så vi inte skulle tappa bort oss, fast det fanns ju nte direkt så mycket mer än framåt och bakåt att gå… men i alla fall… Frank gjorde ett ypperligt jobb!

 Trotts att det var lite trångt på vissa ställen envisades Frank med att pressa sig fram med sina spretande armar åt alla håll.

 Lustigt nog blev han förvånad när han på något underligt vis lyckades hamna med huvudet före och kila fast sig mellan två bastanta stenblock…

 När vi väl kom upp ovan jord igen kände Frank att han behövde en go kram och eftersom den enda vänliga själ som fanns i närheten var en död trädrot så fick väl det duga tyckte han. En kram som var lite hård och träsmakande men ack så behövd!

 Frank anstrände sig så hårt under dagen att han till och med började odla skägg av bara farten och som det växte! Till och med på benen blev han alldeles extra luden! Jag vet inte vad han hittade för gödningsmedel där nere i gångarna… och det är nog lika bra det…

 Innan utflykten var slut hann han dessutom ta sig en lite ouppskattad tripp ner i Eriks ena vante…

 När vi kom tillbaka till skolan fick Frank göra sällskap med mina något fuktiga vantar på elementet i mitt rum på internatet. Kanske inte det allra trevligaste sällskapet tyckte han men det var i alla fall varmt och skönt.

Som ni ser så är Frank en riktig liten hårding som gillar spännade och underliga äventyr och han är tydligen inte så kräsen med sällskapet heller ;)

Jag ber om ursäkt för att bilderna inte är så tekniskt perfekta men de går ju att titta på i alla fall…

Bör tilläggas att inga djur eller människor fick några värre fysiska bestående skador efter dagens strapatser…

Frank rockar!

Tack och hej

Kan du också få en känsla av att vara iakttagen ibland? Är du säker på att det bara är en känsla?

Indisk brytning: Stella, here is a special picture only for you! ;)

En liten enkel förklaring för er alla som inte förstår: Stella = flickan med den svartgula tejpen

Och för er som fortfarande inte förstår: ja, man kan ju inte fatta allt…

En liten tunn skärva växer till något stort och praktfullt för att sedan åter igen krympa ner till något som synes vara så skört och ömtåligt, bara för att kunna växa igen…

Vi åkte till Idenors golfbana, Mariell och jag, vi knatade i några timmar, pulsade i snö, andades frisk luft, såg ett rådjur och kom fram till att jag och kompasser inte riktigt funkar ihop. Under vårt vandrande hörde vi plötsligt ett mystiskt läte, vi tittade på varandra och tänkte samma sak, det lätet var precis så som beskrivning av lappugglans läte i fågelboken, ”tjiepp tjiepp tjiepp”, äntligen, eller kanske skulle man säga redan, var vi nära vårt mål, trodde vi i några minuter… att beskriva läten i en bok kan ge oanade koncekvenser, det kan vara värt att lägga på minnet…! När vi kommit underfund med sanningen begav vi oss vidare och forsatte med vårt sökande. När vi bestämt oss för att bege oss tillbaka till bilen för att spana på nya marker, kom uppenbarelsen åkandes på ett par skidor, eller okej det kanske var lite väl generöst… Det var i alla fall en vänlig kvinna som berättade att hon hört att ugglan befann sig i närheten av byns kyrka. Efter vår nya injektion med hopp skulle vi ta den närmaste och såklart även den snabbaste vägen till bilen.. Så vi trasslade oss genom snårskogen och fyllde våra skor med snö för att slutligen anlända till vår trogna transportör. Så kom vi då fram till kyrkan där vi lät våra munnar glappa lite extra för en stund (vi smaskade lite matsäck). Vi upptäckte en väg och tänkte, “äh vi åker lite längre när det ändå finns en väg”, det visade sig att vägen bara gick runt kyrkan och ut på ”stora” vägen igen. Den lilla krävande passageraren beslöt att vi skulle fortsätta en bit på vägen för att sedan ta av in på en väg mellan två åkrar. Vi kläckte sedan den briljanta idén att gå in i ett hus och fråga om de visste något om den omtalade lappugglan. Mariell valde vilket hus vi skulle angripa och vi plingade på. Tro det eller ej, lappugglan hade senast samma morgon flugit genom deras trädgård och de hade sett den eleganta fågeln varje dag den senaste tiden. Det bästa av allt var att de berättade att majestäten brukar hålla till på åkrarna pricis framför deras hus och en bit bort. Med lysande ögon, turbosnabb puls och sprattlande ben gick vi och länsade bilen på grejer och traskade ut i snön. Vi gick med uppspärrade ögon och spanade, då helt plötsligt såg jag en grå underlig klump som satt uppflugen i en hög björk. “Kolla där är den” sa jag till Mariell samtidigt som jag funderade på om det verkligen kunde vara den och jodå minsann det var det! Nu tror jag faktist inte att jag behöver berätta så mycket mer för resten tror jag ni kan räkna ut själva, i alla fall ni som känner oss..! Jag kan ju bara tillägga att det var en ganska stor fördel för oss att detta praktfulla djur inte störde sig särskilt mycket på underliga ljud och rörelser… Förresten vi kallar vår nyfunne vän för Brad.