Jag hittade den här bilden i min mapp med inscannade negativ nyss och blev lite nostalgisk.
Sen tänkte jag att jag ville visa den för er andra i klassen.
Så nu gör jag det.
—
Hoppas ni har det bra, allihop.
Hej allihopa! Hoppas alla överlever den brutala värmeböljan som verkar ligga över hela landet just nu - och låt inte kameran ligga på hyllan i finvädret. Låt oss se folk som simmar med lång slutartid, glassätning med fisheye och “somna i solen”-brännor med blixt! ;)
Nu höll jag nästan på att glida bort från själva ämnet, så låt mej kliva tillbaks. Pang på: Jag ska vara med i en utställning. Jag kommer inte ha några fotografier med, utan kommer bidra med en stol byggd av saker som…låt oss säga ligger mej varmt om hjärtat. Mer än så vill jag inte avslöja utifall det är någon som är nyfiken och kan ta sej dit för att se utställningen på riktigt.
För dom som inte kan närvara fysiskt kommer jag att försöka fotografera själva vernissagen så gott det går och visa upp bilderna antingen här eller på min blogg. Hoppas vi ses!
Ett porträtt jag gjorde på Mona, en av dom anställda på second hand-affären jag dokumenterade till våran utställning. Just här hänger hon tvätt ute i den smältande vårsnön, något som tyvärr inte gick att klämma in i själva reportaget på något sätt, men jag gillar bilden ändå.
Det suger att vara sjuk.
Vi här på Forsa har haft flera besök av några utomordentligt intressanta gästföreläsare under det gångna året. Inom sina respektive genrer är dom rätt kända, men kan du känna igen någon av dom?
På tisdag nästa vecka kommer alltså fotografen Pieter Ten Hoopen till Forsa Folkhögskola. Folk från allmänheten som ser det här och blir nyfikna är jättevälkomna att komma. All information som behövs står på affischen ovan. Är det några frågor är det bara att skriva i kommentarerna. Om du vill se hans bilder kan du gå in på hans hemsida och titta på många fina reportage och porträtt bland annat.
(Och om du som läser det här går i klassen och inte valt ut bilder att visa kan du ju börja tänka och välja redan nu så att det inte korvar ihop sej vid skrivaren på måndag eftermiddag ;) )
Ännu ett tekniktest som resulterade i en lite spännande bild. Gredi och Stella har ju visat många dubbelexponerade bilder under den här veckan, och eftersom jag inte kan göra det i min kamera har jag klurat på olika sätt att göra det. Krossade speglar känns dyrt, svårt och onödigt för att bara få till linjer som bryts på annorlunda sätt och om jag bara lägger ihop två bilder med olika opacitet i Photoshop kommer bergis Terje med sitt norska pekfinger och säger att det inte är en fotografisk effekt, utan en grafisk. Så jag tänkte försöka gå lite längre än att bara lägga två bilder på varandra.
Jag har ända sen jag var barn varit fascinerad av så kallade 3d-bilder där det oftast är en röd och blå bild som ser ut att ligga lite förskjutna från varandra och ger känslan att bilden står ut från pappereret när man kollar på den, och det var från den typen av bilder jag tog inspiration när jag gjorde den här bilden. Rätt kul att pyssla med faktiskt.
Kom ihåg nu när jag halkade runt på hårddisken att jag inte lagt upp bilderna som jag gjorde med Lisas Pentax 6×7. Jag hade ju mer eller mindre lovat hennes pappa att jag skulle lägga upp dom i…höstas om jag inte minns fel. Sorry farsan, men här kommer dom iallafall.
Här kommer det bilder från ett litet tekniktest jag gjorde med min lånade Hasselblad 1000F i början av januari i år. Jag ville testa mellanringarna som jag fick med när jag lånade kameran och se hur pass nära det egentligen gick att komma och hur kort skärpedjupet skulle bli. Jag skruvade på både en och två mellanringar plus normalobjektivet på 80mm och började plåta lite leksaker som jag har ståendes i några av mina hyllor på rummet. Jag använde min lysrörsbestyckade skrivbordslampa som enda belysning och fotade på med bländaröppning 2,8 och fokusen inställd så när det bara gick.
Jag blev väldigt imponerad av hur nära man kunde gå med mellanringarna monterade. Från 0,5 meter med enbart normalobjektivet på till runt 0,3 meter med båda två på samtidigt. Det låter kanske inte som så stor skillnad, men när man håller kameran i handen och ser skillnaden direkt i sökaren så märker man det definitivt. Och om allt går som det ska tänker jag göra ett liknande test på ansikten nästa vecka och jämföra dels hur mycket av ansiktet som försvinner när man kommer närmare med kameran och dels hur pass mycket suddigare nästippen/öronen blir. Men det hänger på att den gamla kameran och dom nya studiogrejerna vill samarbeta.
Men det var inte bara kameran som fick vara ingrediens i tekniktestet, utan även Photoshop. Jag har nämligen under en tid funderat på hur pass bra man kan sepiatona bilder i just Photoshop och bestämde mej för att prova det på dessa bilder. Personligen tycker jag det blev rätt bra, men att jag kanske fegade lite och gjorde dom för bleka. Men det kan också bero på att dom här presenteras mot en vit bakgrund, för när jag tittar på dom mot svart bakgrund upplever iallafall jag dom som mustigare i tonen. Här är jag väldigt nyfiken vad du som läser tycker - ser bilderna för bleka ut, lagom, eller kanske till och med för bruna?
